”Beale Street är gatan i New Orleans där Louis Armstrong och blues-musiken föddes”. I ett inledande citat, hämtat från James Baldwins bokförlaga, får vi veta hur viktig gatan är som en metafor för födelseplatsen för det afroamerikanska samhället. Oavsett om man bor New Orleans, i Memphis (där Beale Street egentligen ligger), i Harlem eller något annat av USA:s ghetton, så hålls man samman av en gemenskap.
Filmen utspelar sig inte på Beale Street – mer än symboliskt. Det handlar om de vänskapsband och familjeband som växer bland människor, särskilt när de tvingas hålla ihop i en vit mans värld. Mer specifikt handlar ”If Beale Street Could Talk” om Tish och Fonny, ett ungt kärlekspar som väntar på att bilda familj.
Samtidigt som hon blir med barn, åker han in i fängelse anklagad för våldtäkt. Två separata tidslinjer flätas samman med flera tidshopp under filmens gång. Vi får dels följa de unga turturduvorna som hängt ihop sedan barnsben, när det verkar som att inget kan stå i vägen för deras kärlek. Och dels får vi se Tish och familjens kamp för att bevisa hennes mans oskuld. Vilket förstås inte är en lätt match, när det handlar om en svart ung man i 1970-talets New York.
Den något timida Tish spelas av nykomlingen Kiki Layne, och Fonny görs lika övertygande av Stephan James från tv-serien ”Homecoming”. Ett vackert foto sveper in kärleksparet i ett drömskt filter, som om just deras lilla kärlekshistoria vore den mest episka i världen. Men vid sidan av deras romantiska berättelse finns den om rasism, och om ett samhälle där orättvisor är vardag.
Det här är inte den första filmen att tala om dessa ämnen, och definitivt inte den sista. Det här är inte filmen som skriker ut sitt budskap högst, eller knockar oss med magstarka scener. Snarare är den liten och intim, varm och mänsklig, optimistisk och väldigt fin – men det räcker inte riktigt hela vägen.
Regissören Barry Jenkins första film sedan Oscarsvinnande ”Moonlight” lär få många ögon på sig under den kommande galasäsongen. Men jag får erkänna, att även om jag gillade ”Moonlight” så kändes den lite överskattad. Och ”Beale Street” dras med några liknande problem. Visst, det är lätt att låta sig svepas med i den filmiska världen, och Jenkins tar onekligen upp viktiga ämnen. Men samtidigt har vi alla dessa platta karaktärer, som säger sina förutsägbara repliker lika högtidligt som om de stod på en teaterscen. Varken Tish eller Fonny har mycket till utveckling under filmens gång. De må vara söta ihop men blir tyvärr ganska tråkiga.
När Barry Jenkins klipper in bilder på polisvåld och slavar, för att påminna publiken om den hemska behandlingen som kommer på köpet med ”fel” hudfärg, är det som för att kompensera att hans egna film saknar starka scener och minnesvärda bilder.