Ömsint vansinnesskildring som tappar formen

Det börjar låta illavarslande redan på tågresan till Stockholm. Dottern är bekant med varningssignalerna. Mamman blir stundtals disträ och frånvarande, stundtals provokativ och grov i mun. Nyss var hon uppspelt och förväntansfull, nu är skämten direkt olämpliga och associationsbanorna verkar frikopplas helt.

Väl framme i huvudstaden brakar allting loss. Mamman börjar ropa förolämpningar åt vilt främmande människor på en lunchrestaurang och farhågorna besannas. Modern är psykotisk, igen. Den enda lösningen är tvångsvård och tung medicinering. Dottern får fira sin fjortonårsdag på egen hand, ensam i Stockholm, medan mamman bombarderar henne med mobilsamtal som handlar om spionerande pelargonier och mystiska fåglar.

Dottern utforskar staden och sina egna gränser. Hon gör nya bekantskaper och driver omkring i ett drömnära tillstånd, pejlar sitt psyke med ett ekolod och försöker förhålla sig till mammans galenskap och kärleken till henne. Det är ett identitetsskapande under akuta omständigheter. Upplägget är skrämmande och dramatiskt tacksamt, och ”Psykos i Stockholm” är formmässigt djärv. Filmen är fylld med förtätade känslolägen, subtila förskjutningar i tonalitet och visuellt slående detaljer.

Den är även fylld av scener som borde ha behandlats mycket strängare med saxen, långa ordlösa passager som gör att historien tappar fokus och nerv. Här finns en högst relevant kritik av psykvården och ett överflödigt stickspår som handlar om dotterns sökande efter en frånvarande pappa.

Regissören Maria Bäcks manus bygger på självupplevda erfarenheter, och filmen inleds med en autentisk speaker där hon och hennes mor ser tillbaka på den traumatiska Stockholmsresan för tjugo år sedan. Trots det pendlar dialogen i filmen mellan ytterligheter. För den som har varit nära en psykossjuk person är det lätt att känna igen mönster i mammans paranoida svammel, medan andra repliker klingar falskt och förtar realismen.

Den uråldriga klyschan ”kill your darlings” brukar tråkigt nog vara som mest befogad när det gäller djupt personliga filmer, och ”Psykos i Stockholm” är ett typexempel. Det hindrar inte att den är suggestiv och smått fascinerande i enskilda scener – helheten hade däremot krävt en klarare blick eller åtminstone en till omgång i redigeringen.