Det är bedövande tråkigt med zombies, tycker jag. En nära vän är av samma åsikt. Vi följer båda ”The Walking Dead” med ett intresse som gränsar till besatthet och ofta tar sig uttryck i timslånga diskussioner om varje enskilt avsnitt. Ibland enas vi om att TV-serien är fantastisk trots snarare än tack vare grundidén om en zombieapokalyps. För de odöda och mycket glupska odågorna i ”The Walking Dead” kan ju, om man hårddrar det, ses som en allegori för snart sagt vilket domedagscenario som helst. En ebolaepidemi, en atomvinter eller bara gränslös anarki, en fyrdubbling av antalet yrkesverksamma lapplisor på Stockholms gator.
Poängen är vad de framtvingade levnadsvillkoren gör med de utsatta individerna, skildringen av ett globalt och aldrig uppehållande kristillstånd och hur moral och föreställningar om medmänsklighet slits i trasor av socialdarwinism och blodtörst.
Den hygglige småstadssheriffen Rick Grimes är en perfekt karaktär att utsätta för ett sådant bottenlöst helvete, och slaget om hans mänsklighet har vid flera tillfällen varit nära att gå förlorat. Manusförfattarna lyckades på ett sömlöst sätt kompensera för förlusten av hans bästa vän och ärkerival Shane, när denne väl fick bita i gräset efter ett ofrånkomligt klimax av den konflikt som värkte genom seriens första del och innefattade Ricks hustru Laurie. När The Governor i David Morrisseys magnetiska gestaltning sedan lade korten på bordet och presenterade sig som en ljuvlig tvättäkta skurk fortsatte Ricks vedermödor i minst lika storslagen stil. Inte så att tillvaron var bekväm däremellan på något sätt. Det är en på alla sätt härdad och betydligt mindre sentimental Rick Grimes än vad som inledningsvis var fallet.
”The Walking Dead” har hittills överträffat alla tänkbara förväntningar och inte gått ner i kvalitet ens när Frank Darabont friställdes från produktionen under krångliga omständigheter. Det är en tv-serie som sällan eller aldrig kompromissar med de grundläggande skräckelementen eller med tragiken, en skoningslöst krass berättelse om ett domedagsscenario som på samma gång är lättfattligt och hårresande. Skådespelarprestationer och produktionsvärden har aldrig varit i närheten av att svikta och seriens universella tema har helt välförtjänt gjort den enormt populär.
Givetvis håller man tummarna för att det ska fortsätta så. Det finns heller ingen anledning att ta ut någon förlust i förskott. Men personligen ser jag hellre att man lämnar in med flaggan i topp när man känner att man har gjort det man kom för att göra, än att man slentrianmässigt filmatiserar nummer efter nummer av Kirkmans grafiska berättelse för att tittarsiffrorna manar till fortsättning.
Sätt punkt innan allt blir urvattnat, som Vince Gilligan och ”Breaking Bad” så föredömligt gjorde trots att folk gladeligen hade betalat för att se Walter White lägga patiens i fjorton säsonger till.
När det gäller köttätande lik ska man såklart inte applicera en massa trista cynismer eller skymma underhållningsvärdet med naturvetenskapliga funderingar om förruttnelsens eller matsmältningens mekanik. Men även med seriens inneboende logik – borde inte de odöda förr eller senare bara falla i bitar som ett resultat av att senor, muskler, ligament, rubbet, ruttnar bort? Om de redan halvmurkna rackarna inte kan tillgodogöra sig föda och fysikens lagar gäller i övrigt?
Tydligen inte. Framme vid säsong sju framgår de dock med all önskvärd tydlighet att de odöda är trasigare och mer förruttnade än någonsin. I allt väsentligt har säsong sex varit starkare än den föregående, med en handfull riktigt nervfrätande avsnitt. Den har också bjudit på ett visst överflöd av kärleksscener och en karaktärsavveckling, nära på i alla fall, av fanfavoriten Daryl, som i princip reducerats till en sur gubbe.
Kirkman och hans medskapare har på det hela lyckats med att undvika den slentrian som en tv-serie ofta råkar ut för i det här skedet. För det ska de ha en eloge. Vad det ska ha för den cliffhanger som avslutade den sjätte säsongsfinalen råder det delade meningar om. En omgång med Lucille (storskurken Negans taggtrådsinlindande basebollträ för dem som inte vet), tycker många. Klart är att det kommer att bli en olidlig väntan för många fans.
Att säsong 7 kommer att börja med ett kompakt mörker kan vi också känna oss försäkrade om. Och det är väl precis så vi vill ha det.