I ett alldeles för stort hus med alldeles för många mörka rum, blir en grupp skrikande unga tjejer plågade av en ond närvaro. Det handlar om dockan Annabelles uppkomst, men filmen kunde lika gärna heta ”The Conjuring 4” eller ”Insidious: Chapter 5”. Vid det här laget ser man knappt skillnad på de här skräckisarna.
Annabelle dök för första gången upp i just ”The Conjuring” och fick kort därefter en egen spinoff. Bra jobbat för en rätt ful porslinsdocka, som inte gör mycket mer än vrider på huvudet eller dyker upp på random platser för att skrämmas. Kring dockan verkar det nämligen finnas en otäck demonisk närvaro, och det är väl en slags förklaring som denna prequel-historia försöker sig på.
Vi ska till 1960-talet, till ett amerikanskt hus ute på vischan. Här lever en dockmakare och hans fru (Anthony LaPaglia och Miranda Otto) i sorg sedan en olycka tog deras dotters liv för flera år sedan. De öppnar sitt hem för en nunna (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor, och det är så det roliga börjar.
Kusligt på riktigt blir det när husets nerviga gastar börjar ge sig tillkänna. Dörrar slår igen, ljud hörs i trappen – ni vet, alla klyschorna från varenda spökhusfilm man sett.
Uppbyggnaden känns välbekant och åtminstone i första halvan av filmen gör ”Annabelle: Creation” ingen ansats till att skilja sig från mängden. Handlingen utspelar sig mest ur två unga flickos synvinkel, vännerna Linda och Janice, och vi får en parad av scener som går ut på att sätta dem i avskilda hörn i huset där spöken kan smyga sig på dem.
Efter en seg uppbyggnad kommer belöningen. I andra halvan av filmen ökar Annabelle takten, fast besluten att traumatisera flickorna för livet och ge biopubliken valuta för pengarna. Det är ofta förutsägbart men likväl effektivt. Jumpscares finns det gott om, och även om jag blir frustrerad av detta billiga skräck-trick, så gör de vad de ska och jag kommer på mig själv med att titta bort flera gånger.
Man kunde lätt avfärda filmen som en standardskräckis enligt mallen. Men med en svensk regissör bakom kameran – David F. Sandberg som Hollywood-debuterade med ”Lights Out” – behåller jag mina snälla glasögon på, och letar efter vad han möjligen kunnat bidra med i Warner Bros välsmorda skräckfabrik.
Vi vet ju redan att Sandberg glöd lyser som starkast när lamporna släckts. Filmskaparen från Jönköping tar varje chans han får att leka med mörkret, och låter oss stirra in i mörka hörn och dörröppningar och undra vad som ska hoppa fram… och när. Filmen lämnar sällan det stora huset, med gott om knarrande dörrar och gamla gömmor. Sandberg föredrar praktiska effekter framför CGI-kalas, och får ett plus i kanten bara där.
Lågbudgetrysaren lyckas med säkerhet skrämma ihop tillräckligt med pengar för att motivera fler filmer i Warner Bros ”Conjuring”-universum. De hinner till och med plantera ett litet frö till nästa del, ”The Nun”.
Bäst i ”Annabelle: Creation” är två blasé tonårstjejer som glider igenom hela filmen och snackar om killar och skrämmer upp varandra med spökhistorier. Ge dem en egen spinoff.