Filmen är regisserad av David Blue Garcia och baserad på Tobe Hoopers och Kim Henkels ikoniska karaktär med skinn på näsan (höhö). Det här är inte en remake, utan snarare en regelrätt uppföljare till filmen från 1974 med samma namn.
Nästan 50 år har gått sedan originalmassakern ägde rum och ingen har sett Leatherface sedan dess. En dag anländer några unga idealister med Dante och hans kollega Melody i täten, till spöklika Harlow. De har köpt staden och tänker nu starta en slags utopisk koloni på markerna. För att fira detta, har de bjudit in ett gäng influensers och potentiella investerare, som anländer med mobilerna i högsta hugg. Det finns dock någon, som inte ser några anledningar alls till att fira det faktum att hans hem nu kommer invaderas av hippa millennials.
Det låter lite roligt, men är inte det. Eller jo. Det är kul på ett klassiskt slashervis. Inte så att filmen är humoristisk, tvärtom är det mörkt och extremt mordiskt, men jag tycker att man lyckats skapa en hyfsat trovärdig kontext till det inte lika trovärdiga som ska utspelas.
Huvudpersonerna i detta är systrarna Melody (Sarah Yarkin) och Lila (Elsie Fisher). Framförallt surmulna lillasyster lila är en ovanligt nyanserad karaktär i den här typen av film. Hon har ett intressant bagage, som tillför spännande perspektiv under filmens gång. Det är överlag välspelat, även om nog egentligen inga större krav på agerande torde ha uttalats. Det mesta går ut på att visa upp rädsla och att dö dramatiskt. Och ja, alla fixar det.
”Motorsågsmassakern” är en fruktansvärt blodig och extremt brutal skräckfilm. Där den tidigare filmen i jämförelse var mer som ett förspel till en massaker (om än väldigt mycket bättre som film), är detta själva klimaxen. Och jäklar vilken klimax sen! Kroppsdelar flyger och blodet sprutar. Samtidigt är det inte ett helt planlöst mördande. Eller vad säger jag. För det är nog rätt planlöst och kul så. Men jag tycker också att det finns viss finess i slakten, vilket min morbida ådra uppskattar väldigt.
Det här är en välproducerad, visuell och rätt typisk skräckfilm, med snygga effekter, snabba klipp och högt ljud. ”Motorsågsmassakern” är inte särskilt tankeväckande eller världsförbättrande i sitt budskap och försöker inte låtsas som det heller. Det förmedlas förvisso visst pepp, om mod och att våga släppa taget om sina rädslor, men i det stora hela är det här en rätt simpel film om en massaker. En brutal massaker på främst urbana influensers som kommit till landsbygden för att exploatera den. Jag säger ingenstans att någon av dem förtjänar en sågtand i köttet, men kan väl ändå tycka att tanken i detta nydanande sammanhang är lite ”kul”.
Det finns potential i storyn och hade man utvecklat vissa karaktärer, som den återkommande final girl från förr, hade det kunnat bli något att prata om framöver. Nu blir det mest bara sevärt och väldigt underhållande. Varken mer eller mindre. Men ibland räcker det rätt långt så!