Oväntat rolig basket-comeback för Looney Tunes

I en tid när prequels, sequels och remakes ibland känns mer som regel än undantag i filmutbudet är det sällan man förvånas över vilka gamla hits som dyker upp i ny tappning. Men nog kändes det ändå som att man hade letat sig långt in bland den gamla skåpmaten när det blev känt att 90-talsklassiken ”Space Jam” skulle dras fram och dammas av igen. Ett enkelt sätt att casha in på nostalgin hos den generation som nu är småbarnsföräldrar? Kanske det, men Warner Bros har åtminstone inte sparat på krutet i den färgsprakande Cartoon-kavalkad som ”Space Jam: A New Legacy” bjuder på, och resultatet är minst lika underhållande för en vuxen publik som för barn.

I ”Space Jam: A New Legacy” får vi träffa en LeBron James som har blivit tuff sportfarsa åt sina två tonårssöner. Som ung fick han själv lära sig att framgång på basketplanen når man bara genom att ta spelet på allvar, och att lattja runt med dataspel vid planen som yngste sonen Dom (Cedric Joe) är inget man blir proffs av. Men Dom har andra drömmar, och vill hellre hålla på och koda sitt egenbyggda basket-dataspel än att faktiskt spela sporten på riktigt.

Konflikten ligger fortfarande och pyr när far och son besöker Warner Bros Studios för att bli presenterade en idépitch – nya maskinen Warner 3000 kan scanna in en animerad version av LeBron och sedan sätta in honom i vilken filmfranchise som helst. LeBron är snabb med att döma ut det som en av de dummaste idéerna han har hört, och råkar ovetandes grovt förolämpa hjärnan bakom pitchen, algoritmen Al G. Rhythm (Don Cheadle). Det skulle han inte ha gjort, för Mr Rhythm är en hämndlysten typ, som svarar med att dra in LeBron och Dom i datavärlden Server-verse, där han utmanar LeBron på basketmatch för att de ska återfå sin frihet. Fast besluten att rädda sin son skickas LeBron iväg till Tune-världen för att sätta ihop ett lag – men hur kan man spela seriös basket med ett gäng Looney Tunes?

Ja, först och främst behöver man samla in dem, för Tunesen har spritt ut sig över hela Server-verse efter att Al G. Rhythm (med viss rätt) har övertygat dem att det finns coolare ställen att hänga på än Tune-världen. Detta är ett riktigt kul drag, som ger filmen tillfälle att visa upp det gigantiska imperium Warner Bros utgör. Nästan bokstavligt talat varenda WB-franchise som finns slängs in i mixen, och scener och karaktärer flimrar förbi från alltifrån Matrix till Casablanca (LeBron hinner även komma ut som Hufflepuff vid ett kort stopp i Harry Potter-världen). I vissa scener blir man nästan skelögd av att försöka hinna känna igen alla bekanta figurer, och det är inte helt lätt att koncentrera sig på den avgörande basketmatchen när clownen från ”Det” står och hejar i bakgrunden, men är man åtminstone genomsnittligt popkulturintresserad så är det ögongodis deluxe.

Originalfilmen ”Space Jam” är förvisso en modern klassiker och tekniken imponerande för sin tid, men den har inte åldrats så bra när det gäller tempo och humor. ”Space Jam: A New Legacy” har tonat ner de mer klassiskt Cartoon-aktiga sektionerna från föregångaren, vilka ibland kunde bli långrandiga, och bjuder istället på en mer varierad och mer mänsklig film. Exempelvis är det tacksamt att skurken spelas av en verklig skådespelare istället för en tecknad figur, och Don Cheadle verkar ha kul i rollen som megalomanisk algoritm. LeBron James är kanske inte någon blivande Oscarsvinnare, men sköter sig fint i huvudrollen och backas upp väl av både den mänskliga och den animerade ensemblen.

”Space Jam: A New Legacy” må vara lite tillrättalagd på det där typiskt amerikanska sportfilmssättet, men det är det lätt att ha överseende med när man bjuds på en hisnande berg-och dalabana genom Warner Bros universum. Animeringarna är supersnygga, och väver ihop både 2D, 3D och live action så sömlöst att man knappt tänker på det. Den moderna tekniken gör verkligen konceptet rättvisa, och skapar möjligheter som man antagligen knappt kunde drömma om på 80-talet. I kombination med ett rappare manus och en mer välbalanserad dos Looney Tunes uppfyller ”Space Jam: A New Legacy” mer än väl sitt existensberättigande.