Harvey Keitel och Michael Caine spelar två gamla vänner som nu båda nått 80-strecket. Fred (Caine) är berömd kompositör som tvekar inför att spela en sista konsert för Englands drottning. Mick (Keitel) är en hyllad filmregissör som kämpar med slutet på sitt nya manus.
Vi möter dem under en semester på en resort i Alperna, bland intressanta karaktärer och härliga miljöer. Det avskilda spahotellet gör en perfekt plats för stilla eftertanke och inspiration. Våra griniga gamla gubbar snokar nyfiket de mer eller mindre berömda hotellgästerna och funderar över nästa steg i sina karriär och liv. Keitel och Caine är som väntat helsköna i sina roller, det är ett nöje att höra dem jämföra krämpor och bolla gamla minnen.
Fler karaktärer dyker upp och korsar och färgar deras nutid och framtid. Rachel Weisz som den nydumpade dottern. Paul Dano som den unga filmstjärnan. En avdankad fotbollsspelare. Miss Universum. Sångerskan Paloma Faith i rollen som sig själv. Detta färggranna persongalleri har till och med plats för Adolf Hitler (allt blir logiskt när man ser filmen).
Showen stjäls av en sylvass Jane Fonda, i rollen som en åldrad diva som flyger in för ett snabbt möte med sin gamle filmskapare.
Ibland är det som om bröderna Coen flyttade in på Wes Andersons excentriska ”The Grand Budapest Hotel” med sin svarta humor. Andra scener bär Roy Anderssons och Richard Linklaters aura – tänk toksnygga bildkompositioner och långa samtal under promenad. Jag älskar fullkomligen den visuella stilen som spinner vidare på regissören Paolo Sorrentinos Oscarsvinnande ”Den stora skönheten”, nu i en engelskspråkig, något mindre pompös film på liknande tema.
Men då och då ekar det tomt bland de schweiziska bergen. Ytan prioriteras framför innehållet, vilket egentligen inte gör mycket alls då ytan är så förförisk och skön att se på. Dialogen är aldrig tråkig, men inte heller något jag kommer att minnas imorgon.
Sorrentino vill säga någonting om att åldras. Vad exakt det är, vet han nog bara själv. Men den blott 45-årige regissören gör nu sin andra film i rad som handlar om män i pensionsåldern som blickar tillbaka på sina liv och undrar vad de har åstadkommit. Är det hans sätt att hantera en egen, extrem 40-årskris? Det är hur som helst bara att tacka och ta emot, Sorrentinos betraktelser känns lika ärliga som de är härliga att lyssna och titta på. Hans film är framför allt en njutning för ögat. Han fångar kroppar i alla dess former och skick, han leker med bilderna och trollar med sina fantastiska miljöer. Många scener och kompositioner är levande konstverk. Andra gånger kommer han farligt nära gränsen till pretentiös art-house.
”Youth” kommer inte gå till historieböckerna som den djupaste filmen från 2015. Men som en lättsam och underhållande betraktelse över den flyktiga ungdomen och skönheten, är den lätt att bli förtrollad av.