Pajigt och plumpt utan finess

Jag gillar verkligen Helena Bergström. Både som skådespelerska, men också som regissör, i alla fall efter hennes riktigt sköna och roliga ”En underbar jävla jul”. Därför blev jag, om möjligt, ännu mer olycklig när jag såg denna fadäs till film.

Universitetsstudenten Hugo, som spelas av en kompetent Gustav Lindh, blir hopplöst förälskad i violinisten Agnes, spelad av en minst lika övertygande Evin Ahmad (som vi såg i den lysande ”Dröm vidare” tidigare i år). Kärleken blomstrar de två emellan, men något oväntat händer och Hugo drabbas av djup sorg och outgrundlig förtvivlan. 
En tid senare hamnar han av en slump på en cirkus, där han möter nya slags människor, som så småningom hjälper honom hitta tillbaka till livet och glädjen i det.

Jag kan tycka att det är lite vanskligt att använda en cirkus som skådeplats för att berätta en berörande historia på, men då detta inte alls berör, funkar det i och för sig ur den aspekten rätt väl. Däremot finns det som sagt en hel del annat som inte alls funkar.

Mitt största problem med filmen är egentligen den huvudsakliga intrigen, kärnan i det hela, det som sedan genomsyrar resten av händelserna. Kärleksrelationen mellan Hugo och Agnes får aldrig fotfäste i handlingen, utan forceras fram på ett ibland skrattretande sätt och jag tror helt ärligt inte ett dugg på den. Och därför tror jag inte heller på det som kommer efter.

Cirkusfolket sedan, när de väl gör entré, är alla mer eller mindre karikatyrer. Från den hårt gestikulerande, arge och våldsbenägne lille clownen Pelle, spelad av Johan Widerberg med grava Robert Gustafsson-komplex, till hans kåta flickvän trapetsbalansösen Isabell, Aliette Opheim, med farsartat överdriven östgötska. Båda skådisar är egentligen bra (liksom alltså också de flesta aktörer är) och det finns potential till humor i deras uttryck och agerande, men i denna kontext funkar det bara inte.

Inte heller funkar Molly Nutley som den tysta hästsköterskan Anna med mörkt förflutet. Det ska typ hetta till mellan henne och Hugo, och jag skriver typ eftersom det överhuvudtaget inte slår några gnistor alls mellan de tu, och då står de ändå ganska ofta och vänslas i ett hyfsat lättantändligt stall.

Det finns egentligen bara några få stunder i vilka jag finner något positivt hända och det är i scenerna mellan Tomas von Brömssens cirkusdirektör Casall och hans ofrivillige adept Hugo. Visst är dialogen även här stundom av haltande slag, men dessa två har i alla fall en fin kemi och snacket flyter på väl varför jag väljer se helheten med något blidare ögon. Jag är även i vanliga fall väldigt förtjust i Vanna Rosenberg som tacksamt nog glider förbi ibland, även om hon inte heller har så mycket att tillföra.

Fotot är intetsägande simpelt och att man väljer frekvent att tona ned mellan bilderna för att öka på tempot, känns bara fegt och amatörmässigt. Det här ser mer ut som en tysk dubbad matinéfilm på en barnkanal än något som förtjänar att visas på bio, och flashbacksen förstärker känslan att det är småbarn man riktar sig till. För vad är det med dessa egentligen? Varför måste man flasha tillbaka bara ett par minuter senare? Och göra det om och om igen? För att publiken inte annars fattar? Det känns extremt dumförklarande, men ännu mer är det bara irriterande och förstör helt flytet i filmen som inte ens utan dessa avbrott är det bästa.

”Vilken jävla cirkus” är tyvärr inget annat än en förtäckt jävla buskis. Ett skämt som ingen skrattar åt. Visst fnittras det stundom i salongen, men alldeles för ofta på ställen där det inte ska fnittras på. Säkert kommer filmen hitta sin publik ändå och det är väl i och för sig gott så, för då kan Helena Bergström komma tillbaka och göra något bra nästa gång. Det vet vi att hon är kapabel till.