Innan ”Passengers” släpptes hörde vi jämförelser som ”Titanic i rymden” och ”en romantisk Gravity”. Den här mixen av kärleksfilm/katastrofrulle i yttre rymden ser vi inte ofta. Regissören Morten Tyldum förvandlar Jon Spaihts (”Prometheus”, ”Doctor Strange”) manus med tryggt handlag till en snygg och tajt popcornrulle, där både rymdnörden och romantikern får sitt.
Spelplatsen är Avalon, ett passagerar-rymdskepp som ska ta 5000 jordbor från en överbefolkad planet till en utopisk koloni i en galax långt bort. Resan tar 120 år så av praktiska skäl ska alla sova djupt tills det bara är några månader kvar. Men ni vet själva hur det är med teknik, och vad Murphys lag säger om saken. Plötsligt vaknar Chris Pratt och Jennifer Lawrence upp till en skrämmande insikt: det är 90 år kvar till deras destination, och de är så gott som ensamma ombord.
Besättningen slumrar gott. Det finns ingen chans att kontakta Jorden. Känslorna av panik, ensamhet och hopplöshet blir så småningom till en spirande kärlek mellan Jim och Aurora. De är trots allt de sista människorna de någonsin kommer att se.
Chris Pratt spelar Jim, mekanikern som drömmer om ett bättre liv. Hans småkaxige fixare lättar upp stämningen likt Matt Damons karaktär i ”The Martian”. Jennifer Lawrence är journalisten Aurora som är beredd att vänta i 120 år på sitt livs story. Det kanske inte direkt sprakar av kemi mellan de två, men båda är karismatiska nog för att på egen hand bära upp blockbusters – de har de bevisat flera gånger förr.
Snygga skådisar åsido; det ett fascinerande tema som målas upp i ”Passengers”. Lite som att vara strandad på en öde ö, förutom att ön är en futuristisk oas som färdas genom rymden.
Jag vill stanna längre ombord och bara få utforska varje vrå i detta enorma, flygande lyxhotell. Jag vill veta vilka filmer som visas i biografen, umgås mer med den artige androiden (Michael Sheen) som serverar whisky och bartender-klyschor. Jag vill veta mer om företaget bakom Avalon, för Homestead är ju garanterat ett ondskefullt och girigt bolag som alltid i dessa historier – eller?
Tyvärr missar norske Tyldum (”Huvudjägarna”, ”The Imitation Game”) flera chanser att göra något riktigt minnesvärt. Han stressar framåt och rusar förbi tillfällen där vi gärna kunde få fördjupa oss och förlora oss i både miljöer och karaktärer för en stund. Men runt hörnet väntar alltid en ny överraskning och Tyldum är ivrig att hålla tempot uppe. Det gör han, och jag förstår att filmen ska vara en produkt för den popcornknaprande mainstream-publiken… men för egen del hade jag nog hellre sett ett tretimmars rymdepos som kunde gått till historien som en ny klassiker.
Från en underhållande och lättsam inledning går filmen över till en nagelbitande kamp för överlevnad. För när Avalon drabbas av vajsing i maskineriet blir det svettigt. Det börjar med små detaljer som att robotdammsugarna får en knäpp, och tekniken ombord spårar så sakta ut allt mer. I några spektakulära scener slår gravitationen av. Det är en film att uppleva på riktigt stor duk med maffigt ljud.
Den som letar filmreferenser kan känna igen spår av flera gamla godingar, som ”2001”, ”Alien” eller ”The Shining”. Men ”Passengers” själv flyger inte i samma liga som ovan nämnda filmklassiker.
Jag älskar miljöerna, och det futuristiska upplägget känns kittlande och tillräckligt trovärdigt. Filmen har en bra grund att stå på, och att två av de hetaste filmstjärnorna just nu nu klev ombord är ett stort plus. Riktigt nöjd skulle jag bli av lite mer tyngd i själva storyn. Ambitionsnivån kunde ha suttit högre, tycker denna kräsna sci-fi-tittare, men som underhållning och ögongodis gör de ju precis vad man väntar sig.