Tvåbarnspappan Peters (Michael Peña) vardag lider allt mer av återkommande mardrömmar, där jorden anfalls av ett mysterium från ovan med intentionen att utplåna befolkningen. Samtidigt som att Peters fru Alice (Lizzy Caplan) försöker övertyga honom att allt endast existerar i hans huvud, förverkligas plötsligt Peters mardrömmar. I chock och med en massa frågor snurrandes i skallen, måste Peter kämpa för att rädda sin familj.
På papperet ser ”Extinction” ut som ännu en domedags-film i mängden. Den första trailern från Netflix bidrog ytterligare till denna tes. Dock så väcktes det intresse från undertecknad på grund av rollsättningen. Med två personliga favoriter och allmänt underskattade skådisar, hade man väldigt intressanta huvudrollsval i Michael Peña och Lizzy Caplan.
Tyvärr är det inte en speciellt bra film när det kommer till det mesta. Jag vill tro att Caplan och framförallt Peña är filmens stora behållning, men de får knappast rättvist material i form av manus och regi för att visa upp sina riktiga kvalitéer.
Det är ett standard-manus inom genren, och det har inte lagts mycket krut på varken dialog eller karaktärsdjup. Det finns en spännande tvist, men den blir snabbt förutsägbar och är ganska taffligt regisserad i sin presentation.
Klippningen är ofta rörig, och jag vet att det är intentionen många gånger. De gångerna det inte är med flit blir det tyvärr väldigt tydligt att det finns bristningar på den fronten. Även specialeffekterna lider av samma problem.
Det som dock gör att filmen ändå säkrar en tvåa i betyg, är faktumet att det är en lätt film att titta på trots att den inte är speciellt bra. Underhållningsvärdet är sedan tidigare känt bland filmer i dess like, och med en längd på en timme och 35 minuter så går det även ganska snabbt.
Den personliga guldstjärnan när det kommer till huvudrolls-castingen är även den en bidragande faktor till att det inte blir lägsta betyg här (även om både Peña och Caplan förtjänar en extremt mycket bättre film).