Där ”Fifty Shades of Grey” slutade med att unga Anastasia flydde från sitt destruktiva förhållande, hinner uppföljaren knappt börja innan hon är tillbaks hos miljardären Christian Grey. Den här gången försöker Anastasia diktera trivselreglerna mellan lakanen: nu väntar ”vanilla” hela vägen. (Eller hur.) En kvart senare frestar Christian med blänkande sexkulor, och hon biter sig i underläppen och böjer sig villigt fram.
Ur Anastasias synvinkel får vi åter följa ett sexuellt uppvaknande hos en ung kvinna, som inget hellre vill än att försöka förstå och hela sin mystiske bad boy. Vara honom till lags, men på egna villkor. Att han försöker bestämma hur hon jobbar eller vad hon har på sig, det är bagateller som bortförklaras med en traumatisk barndom. Deras charader och maktlekar gjorde första filmen halvt sevärd, ur en psykologisk vinkel. Här rinner det mesta ut i harmlöst gullegull i väntan på nästa tillfälle att kasta kläderna. Det dröjer inte länge innan hon själv hänger på låset till hans förbjudna Red Room och nyfiket klämmer på de prydligt uppradade sexredskapen.
Första filmens regissör Sam Taylor-Johnson lämnade jobbet – i protest, sägs det, mot författaren E.L. James inflytande över filmerna. James Foley (”Who’s That Girl”, ”Fear”) tar över spakarna utan att publiken märker någon skillnad.
Det är fortfarande en elegant produktion som frestar ögat med lyxiga miljöer. Man kan lätt bli förförd av Greys värld, med privata yachter, storslagna fester, en större våning än vi någonsin kan drömma om, och dyra presenter som han nonchalant strör omkring sig. Jag förstår varför man faller för fantasin som är Christian Grey. Men drömpojken har ju sina demoner, och de vägrar tryckas ner mer. Kim Basinger och Bella Heathcote dyker upp som otäcka spöken från det förflutna, för att varna och hota Anastasia. Hon börjar tvivla. Kan Christian verkligen ändra sig för hennes skull?
En thriller-stämning vilar över den regniga staden Seattle, och fotot går verkligen i 50 nyanser av grått. Men särskilt dramatiskt blir det aldrig. Även i de få scenerna som är menade att skänka filmen lite spänning, blåser det över på nolltid. Här är det trots allt sexscenerna som ska höja pulsen.
Sex säljer – den gamla klyschan är fortfarande sann. ”Fifty Shades of Grey” gick och blev en av 2015 års stora biosuccéer, mitt bland superhjältar och actionrökare. Utsvultna hemmafruar behöver också sina filmiska fantasier. Och i sängkammaren går ”Fifty Shades”-filmerna ett steg längre än vad de flesta filmer vågar. Det fingras och slickas för glatta livet. Men för att vara en S/M-relation känns det förvånansvärt rumsrent. Oftast vill jag plocka fram en skämskudde att gömma mig bakom, när vi ser Jamie Dornan smiska en stönande Dakota Johnson. Tystnaden i biosalongen känns väldigt påtaglig, och jag undrar hur många där och då som faktiskt finner det passionerat.
Sagan om osäkra Anastasia Steele och världsvane Christian Grey, paret som kommer från skilda världar men bondar över sin passion för bondage, ska visst vara romantisk på något vis. Filmen vill vara en hetare Jane Austen-filmatisering, med klass och sexuell spänning, men liknar mer mjukporr för kvinnor som växt upp med ”Twilight”. Gillade du första filmen finns det mer av samma vara här. Blev du inte upphetsad av den cheesy dialogen, skippa gärna.
Den enes njutning, den andres tortyr. En del människor går igång på underkastelse och smärtsamma sexlekar. Andra får onekligen ut något av ”Fifty Shades”-filmerna, något jag inte vill döma men inte heller kommer förstå.