Sommarlovet har just börjat i Florida. Barnen härjar och busar i den gassande solen. För Moonee och hennes vänner är det rosamålade betongkomplexet som ett sagopalats där inget ont kan hända. Fulla av energi skapar de huvudvärk för sin omgivning, medan de tigger pengar till glass eller spionerar på grannarna.
I den här miljön, i den här känslan av evigt sorglös tillvaro vill jag stanna länge. Jag skulle inte ha något emot om filmen bara höll sig kvar i de scenerna. Första halvan fungerar som en underbart härlig feelgood-komedi. De spontana barnskådespelarna, till synes obundna av manus eller regi, får publiken att brista ut i skratt flera gånger om.
Men snart börjar även allvaret att sippra fram. I de här husen bor de fattiga, arbetslösa, och kåkfararna. Moonees mamma har svårt att betala hyran och tar till allt mer tveksamma metoder för att dra in pengar. Ur ett barns perspektiv berättas historien om en förälder som knappast saknar kärlek, men som misslyckas radikalt med att skapa ett tryggt hem.
Regissören Sean Baker slog igenom häromåret med kaxiga ”Tangerine”, om prostituerade transor i Los Angeles. Baker verkar vara den typen av historieberättare som inte ens behöver ha en historia att berätta. Han lyckas att, med bara finurliga karaktärer och intressanta miljöer, skildra något större: hans scener fångar här en oskyldig barndom, vänskapsband som knyts vid glasskiosken, och en fantasifullhet som vi som vuxna har glömt. Och han dras till samhällets utstötta och hyllar dem som få andra filmskapare.
Filmen vore ingenting utan sina två starkt skinande huvudroller. Brooklynn Prince är ett fynd som den kaxiga lilltjejen Moonee. Bria Vinaite gör en fantastisk insats som hennes unga mamma Halley. Likt i ”Tangerine” jobbar regissören med mestadels amatörer, vilket bidrar med stor känsla av realism till filmen. En illusion som bryts något av Willem Dafoe i en stor roll, även om han är en fröjd att se som husets godhjärtade manager, Bobby.
Scenografin är lika färgstark och oförutsägbar som dess karaktärer. Det här är ett Florida i utkanten av nöjesparkerna och turistfällorna. Det rosa motellet Magic Kingdom, och butikerna och mathaken runtomkring, har pimpats upp som en billig Disney-kopia. Kanske för att man ska se ”The Florida Project” som en slags saga. En där hjältinnan är lyckligt ovetande om hoten och monstren, och som önskar att livet bara var en oändlig flod av våfflor och lek.
Här finns lite av ”Beasts of the Southern Wild” och en dos av ”Little Miss Sunshine” i whitetrash-version. ”The Florida Project” är en upplyftande film som skänker hopp, humor och glädje trots att den handlar om en till synes hopplös situation.