Med den femte upplagan i ”Pirates of The Caribbean” har den norska regissörsduon velat gå tillbaka till rötterna, till det som en gång gjorde de första filmerna så framgångsrika. Det är åtminstone vad man påstår och visst kan vi nostalgiskt lagda se hur både Jack Sparrow, Will, Barbossa och Elizabeth nu inte bara får sina sina minnesvärda slut utan även tycks lämna över piratsvärdet till nästa generation.
I ”Pirates of The Caribbean: Salazar’s Revenge” är det nämligen Wills son, gestaltad av den australiensiske hunken Brenton Thwaites, som axlar huvudrollen vid sidan av Kaya Scodelario, filmens tuffa girl-power-alibi.
För medan Will sakta men säkert förvandlas till en krabba på det förbannade skeppet ”The Flying Dutchman” har hans junior hittat ett sätt att bryta förbannelsen och rädda sin far – genom att hitta Poseidons treudd. Frågan är bara hur. Men som så många gånger förr, vi talar ändå om Disney, så befinner sig stjärnorna på rätt plats i himlavalvet och vår hjälte får sällskap av en coolare hjältinna, den unga astronomen Carina, som verkar kunna leda honom rätt.
Att Jack Sparrow (no credit needed) ska med på resan kanske inte har sin logiska förklaring men likväl sin dramaturgiska självklarhet, vem skulle annars släppa lös sin ärkefiende kapten Salazar (Javier Bardem) och hans odöda på haven.
För de som en gång låtit sig charmas av inte bara Jack Sparrows smått burleska överspel utan också den fantastiska piratvärld där monster, sjöjungfrur och skatter tycks finnas lite varstans, är den senaste filmen ett säkert kort. Vi får definitivt den action, den humor och även den romantik som gjorde de föregående filmerna till sådana älskvärda klassiker. Med det sagt är överraskningselementen få, utan snarare är det Javier Bardem som med sin insats som en av de läskigaste skurkarna i serien, får filmen att lyfta något extra.
Till skillnad från exempelvis Harry Potter tycks Disney inte ha några intentioner att låta våra pirater växa upp. Även med en skurk som tycks bittrare än det jävligaste av ex, så går det enbara att konstatera att det här varit, är och alltid kommer att förbli barnfilmer. Vi vet vad vi får och för en okräsen biopublik kommer det vara mer än tillräckligt. Något Oscarsnominerat skådespeleri är det knappast tal om och karaktärerna är på många sätt kopior av sina föregångare medan actionscenerna är gränslöst överdrivna.
Det här är piratversionen av ”Fast and The Furious” och som Brenton Thwaites själv uttryckte det i en intervju: ”Att arbeta med Pirates of The Caribbean-serien är ett säkert kort”. Jo, det tycker vi också.