Det är inte varje dag man ser en häst bli avrunkad på bio. Men Iremar, berättelsens huvudperson, är ute efter dyrbar hingstsäd och har i det syftet smugit in på en exklusiv hästauktion för att så att säga motivera djuret i fråga att prestera i en flaska.
Att säga att ”Neon Bull” väjer för kontroversiella motiv vore en stor lögn. I en ohyggligt utdragen scen har Iremar till synes icke-stimulerat sex med en höggravid kvinna på ett sybord i en klädfabrik. Filmen igenom visar regissör Gabriel Mascaro upp tjurar som stressas, misshandlas och förnedras i rodeosporten ”Vaquejada” – Iremar arbetar i ett kringresande sällskap som tillhandahåller tjurar för ändamålet. På sin fritid drömmer han om att bli skräddare och tillverkar erotiska klänningar åt sin flickvän, eller hustlar i största allmänhet för att få råd med en ny symaskin. Därför behovet av hästsperman.
Gabriel Mascaro har ett förflutet som dokumentärfilmmakare och förmedlar sin vision med ett autentiskt och rått tilltal som också andas yxig sensualism. Man känner doften av komockor och svett och drabbas av den stenhårda verklighet som är rollfigurernas, en brutal arbetarskildring med norra Brasiliens landsbygd som fond. Här ligger fabrikerna utspridda i ödsliga landskap som befolkas av ambulerande försäljare. Alla har någonting att nasa, vare sig det är stringtrosor eller parfym. I en lång scen får vi betrakta hur ett tiotal nakna män tvättar sig tillsammans, deras spelande muskler blir som en spegelbild av tjurarnas tätpackade kroppar. ”Neon Bull” är hela tiden kraftfull och fängslande.
Mascaro är mindre intresserad av dramatisk framåtrörelse i klassisk mening. Konventionell karaktärs- och konfliktfördjupning är inte grejen här. Filmens brist på handling blir ett problem när de chockerande scenerna får stort utrymme – voyeuristisk provokation för sakens skull eller nödvändiga delar av en uppriktigt originell helhet? För mig blir frågan hängande i luften.
Det blir däremot inte frågan om filmens uppenbara djurplågeri. Vaquejada går ut på att två ryttare tävlar om vem som först kan grabba tag i tjurens svans och rycka omkull den i full galopp. När tjurarna inte utsätts för den grymma leken förvaras de i så trånga utrymmen att de bokstavligen klättrar på varandra. Det är extremt otäcka bilder alldeles oavsett om filmteamet har besökt en befintlig rodeo eller själva arrangerat spektaklet. Att bemöta sådana moraliska invändningar med ramsor om konstens frihet håller inte. Det är förkastligt att plåga djur i syftet att underhålla, punkt.
Den beska eftersmaken, parat med filmens tendenser till effektsökeri, gör ”Neon Bull” svår att svälja. Lämnar mig oberörd gör den inte.