På en ranch i Montana bor T.S. Spivet tillsammans med en tystlåten cowboy till pappa, en dramadrottning till syster och en mamma (Helena Bonham Carter) som har en passion för att studera insekter. Tvåäggstvillingen Layton gick bort i en olycka, men det är inget som pratas högt om. T.S. Spivet är en av de där på miljonen, en lillgammal 10-åring som begåvats med en talang för kartritning och vetenskapliga experiment. En av hans uppfinningar, evighetsmaskinen, hedras med Smithsonian institutionens årliga utmärkelse. För att ta emot sitt pris måste han åka till Washington, D.C. Det finns bara ett litet problem… På telefon har han utgett sig för att vara sin pappa, ingen vet att han i själva verket bara är ett barn.
Jean-Pierre Jeunets ”Amelie från Montmartre” om den egendomliga fransyskans jakt efter kärlek i den bohemiska stadsdelen skapade svallvågor och slog publikrekord när den släpptes för mer över tio år sedan. Det blev den franska film som i historien setts av flest människor i världen men har på senare tid ersatts av ”En oväntad vänskap”.
”T.S. Spivets fantastiska resa” som är baserad på romanen ”Valda verk av T.S. Spivet” beskrivs som ett ”fartfyllt äventyr” av distributionsbolaget. Men någon fart ser jag inte skymten av. Resan till det trygga, konventionella slutet är lång och trist.
I fråga om produktionsdesign, kostym och scenografi är det i vanlig ordning en sagolik miljö som byggts upp där skavanker förskönas och blir till charmiga attribut. Men filmen är utan det temperament som återfinns i Jeunets andra filmer. Jag känner ingen sympati för huvudkaraktären och brister inte ut i ett ”awww” över att han kan räkna ut koordinaterna till sitt eget rum. Rollsättningen är kass, karaktärerna fullständigt humorlösa och jag saknar skådespelarna från tidigare rullar, även om den ständiga följedragaren Dominique Pinon (det svartsjuka exet till Amélie Poulins servitriskollega på Café des 2 Moulins i ”Amelie från Montmartre”, huvudrollsinnehavaren i ”Delikatessen” och den mänskliga kanonkulan i ”Micmacs”) finns med på ett hörn. Den här gången blir det som när Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” gjordes till film – en berättelse helt utan tuggmotstånd.
”T.S. Spivets fantastiska resa” borde ha gått direkt till dvd.