I ”La Cocina – Aptit på livet” bjuds vi in i ett kokande New York-kök, inte bara bokstavligt utan även emotionellt.
Alonso Ruizpalacios har skapat en tät, suggestiv och filosofiskt laddad film som rör sig i gränslandet mellan dokumentärt berättande och visuell poesi. Resultatet är en svartvit symfoni av svett, ljud, blickar och rörelser – där varje detalj tycks ha betydelse.
Filmen utspelar sig bakom kulisserna på restaurangen The Grill på Manhattan, där vi följer ett kollektiv av papperslösa invandrare – främst från Latinamerika – som kämpar för överlevnad, värdighet och ibland bara för att hinna till nästa skift. I centrum står Pedro (Raúl Briones) och Julia (Rooney Mara), vars förbjudna romans utvecklas mitt i grytornas hetta. Deras relation skildras subtilt men intensivt, där varje möte är laddat med längtan, rädsla och en känsla av att tiden hela tiden rinner ifrån dem.
Köket – en plats som i sig är ett mikrokosmos av maktordningar, stress och solidaritet – skildras med nerv och autenticitet. Här finns tydliga paralleller till tv-serien ”The Bear”, särskilt i skildringen av arbetsdynamiken, det osynliga slitet bakom varje tallrik och känslan av att stå på gränsen till sammanbrott. För den som fortfarande lider av PTSD av “The Bears” mest stressiga avsnitt ges här ett varnande finger för en del ännu mer påfrestande scener.
Filmens största styrka är utan tvekan bildspråket. Det svartvita fotot (signerat Juan Pablo Ramírez) för tankarna till klassisk cinéma vérité, men utan att kännas nostalgiskt eller tillbakablickande. Snarare fångar det en rå, närmast drömsk känsla av samtid. Ljussättningen är dramatisk men aldrig överdriven – stekoset dansar i luften som i en noirfilm, samtidigt som kameran placerar oss mitt i tjänstefolkets koreografi. Det är estetiskt men aldrig tillrättalagt.
Under ytan bubblar nämligen större teman – om livet som papperslös invandrare i USA, om rädslan för att förlora sitt levebröd, eller sin värdighet. Filmen lyckas skildra dessa frågor utan att fastna i pekpinnar eller socialrealistisk tunghet. Istället bärs berättelsen av karaktärernas kroppar, blickar och tystnader.
Dialogen är sparsam, men laddad. Det är i de små gesterna som de stora berättelserna får plats. Vad betyder det att tillhöra, att tvingas anpassa sig, att samtidigt vara både oumbärlig och osynlig?
Det stora karaktärsgalleriet erbjuder variation och insiktsfullhet, men gör samtidigt att man aldrig når någon riktigt på djupet – och protagonisten Pedro är stundvis så osympatisk att man bara vill lämna det stökiga köket. Men trots det är “La Cocina”, med sina starka visuella val och sin filosofiska underton, en film som stannar kvar.
Kanske inte något för alla smaker – men för den som gillar långkok med eftertanke, är detta en riktig smakexplosion.