Rick är en manusförfattare i Los Angeles. Han lever ett dekadent jetset-liv men finner till sist ingen tillfredställelse i överflödet. En dag kommer han till ett vägskäl och känner att någonting måste ändras. Men förändring är inte gratis och han tvingas göra en inre resa och möta sig själv och de människor som betytt eller fortfarande betyder något för honom för att om möjligt komma vidare.
”Knight of Cups” är en film om självreflektion. Den handlar om ytlighet, val och om modet att våga söka efter någon mening i ett till synes perfekt liv.
Christian Bale är den melankoliske och självdestruktive Rick och några av de många kvinnorna han är involverad med spelas av bland andra Cate Blanchett, Natalie Portman och Imogen Poots. Det är väldigt knappt med dialoger i filmen och istället får vi höra viskande voice over från de olika inblandade med fåordig vägledning och subtila ledtrådar till vad det hela rör sig om. Vi får så klart också se de olika karaktärerna samspela. De springer omkring, har kuddkrig, åker bil, bråkar eller vandrar i vatten. Det uppstår emellanåt fantastiskt fin kemi mellan skådespelarna och intensitet i blickarna är inget jag någonsin saknar. Jag slås ännu en gång av framförallt Blanchetts självklara närvaro och även om det finns mycket som inte sägs eller berättas vad gäller de olika relationerna, finner jag åtminstone hennes karaktär vara trovärdig.
Det är många som tampas om utrymmet och jag hade faktiskt hellre sett Malick välja ut några få ur Ricks bekantskapskrets och ge dem mer tid och samtidigt mig en ärlig chans att på riktigt lära känna dem. Nu sprids fokusen ut på ett stort antal individer vilket resulterar i att knappt någon blir särskilt minnesvärd.
Kvinnorna i filmen är många då kvinnlig fägring inte verkar ha varit en brist i Ricks liv. Det är lite slit och släng med dem men de representerar samtidigt på något sätt det levande och livfulla Rick har sökt och fortfarande söker efter, medan familjen, framförallt pappan och bröderna symboliserar det mer tungsinta han har i bagaget. Också i denna film tycker jag mig ana spår av ett icke avklarat faderskomplex, hur mycket eller om ens alls det måhända är sprunget ur regissörens egna upplevelser låter jag vara osagt.
”Knight of Cups” är sina innehållsmässiga brister till trots en mycket vacker film. Fotot är makalöst fint, stundvis närmast magiskt och musiken hypnotisk. Tyvärr är det ett ständigt upprepande och jag finner efter att tag detta idisslande av det visuellt hänförande ganska utmattande, samtidigt som det riskerar att slutligen ta udden av skönheten. Gång på gång bjuds vi på vida vyer, nakendans i neonljus, sol som tittar fram bakom kaktusar, poolpartyn, natursköna ökenlandskap i kontrast till storstadens betongfasader, dimmiga rum och undervattensplask. Sedan får vi se vida vyer, sol som tittar fram bakom kaktusar, poolpartyn, natursköna ökenlandskap i kontrast till storstadens kantighet, dimmiga rum och undervattensplask. Däremellan är det hav och sandstrand. Väldigt mycket hav. Och sandstrand. Det enda som ändras är kvinnan som gör Rick sällskap i scenerna med de frekvent förekommande promenaderna i vattenbrynet.
Kvinnorna är som sagt många och väldigt ofta lättklädda, alternativt helt nakna. Vilket kanske, med tanke på vem som berättar historien, är hyfsat befogat. Dock blir jag några gånger lite konfunderad och undrar om det verkligen är helt nödvändigt med ännu ett par bara bröst i bild. Joel Kinnaman står med i rollistan, men jag kunde för mitt liv inte hitta honom i mängden av människor som figurerar i Ricks periferi. Och det är nog just det, så mycket periferi på bekostnad av kärnan.
Jag tror inte de trognaste fansen blir besvikna på vattenbrynsromantikern Malicks senaste alster, men jag måste säga att han denna gång inte lyckas knyta samman de visuellt vackra ögonblicken till en helt tillfredställande helhet. Jag har ingenting emot filmer som saknar ett linjärt berättande och tycker heller inte konst i film eller annan form nödvändigtvis hela vägen måste förstås utan istället kännas. Men tyvärr känns inte ”Knight of Cups”.