”Moonage Daydream” är den första filmen som är officiellt godkänd av David Bowies dödsbo och det är inte svårt att förstå varför. Under hans över 50 år långa karriär var han tveklöst en av de mest banbrytande, spännande och karismatiska artisterna på och utanför scen. Att skapa en dokumentär som gör denna legend rättvisa är ett uppdrag många skulle kalla omöjligt.
Men amerikanska filmskaparen Brett Morgen (”Jane”, ”The Kid Stays in the Picture”) tar inte någon enkel genväg. Vänta dig ingen Oscarsbetande biopic där man återberättar artistens historia via väl valda låtar ur dennes musikskatt. Och inte heller någon vanlig dokumentär med förutsägbara intervjuer där nära, kära och industrifolk tjatar om huvudpersonens betydelse.
Istället liknar det snarare en lång, poetisk musikvideo med gott om snabba klipp mellan tidigare osläppt Bowie-material från hans personliga arkiv och mer långsökt relaterade videos. Även musikbyten är av ett tempo och smidighet som skulle göra en professionell DJ grön av avund. Inledningsvis kan det kännas pretentiöst och flummigt då lösryckta citat kombineras med finslipade konsertsekvenser.
Men ganska snart blir Morgens avsikt alltmer tydlig – att inte bara skildra Bowies musikaliska resa från genombrottet på 1960-talet till hans sista, mer nedtonade årtionde . Det handlar även om hans kreativa och inte minst spirituella sidor. Mellan de läckert sammansatta musikaliska sekvenserna får vi kul klipp från talkshows där Bowie läskigt sansat men lagom skruvat svarar på programledares meningslösa frågor.
Även om många personliga teman betas av – som relationen med mamman, bisexualiteten, amerikanska äventyr – så blir det aldrig ett traditionellt porträtt. Vi lär aldrig känna Bowie på djupet men hans filosofiska inlägg adderar nya, spännande lager till hans redan häftiga personlighet.
Det är en allt annat än konventionell dokumentär där folk beroende på traditionell dramaturgi kan uppleva det påfrestande. Lite långt är det – när det börjar närma sig tvåtimmarsstrecket så tryter tålamodet. Och vissa val känns lite slappt omotiverade, som att ibland halvt dränka intervjuer med musik som spelas samtidigt.
En del skulle möjligen kalla det för mer stil än innehåll. Det är definitivt mer känsla än fakta, en film som säger mer i stil än information, liksom mycket av Bowies egna verk. Det är en film om Bowie i samma stil som Bowie – och han hade onekligen varit stolt. Ett absolut måste för fansen, men även en kittlande psykedelisk, magiskt visuell upplevelse för de mindre insatta.