Någon gång på mellanstadiet eller högstadiet fick vi läsa ”En komikers uppväxt” i skolan. I samma veva rullade man in tjock-tv:n i klassrummet för att visa oss SVT-serien från 1992, med Björn Kjellman. Jag antar att fröken Ulla hade en idé om att temat om mobbning och utanförskap skulle tala till oss kids, kanske lära oss något. Jag minns inte om det hade någon större påverkan på våra små liv, men jag glömmer iallafall inte min första kontakt med Jonas Gardell. Den där råa humorn som blandas med nattsvart mörker på ett så genialt sätt. Vid slutscenerna var inte ett öga torrt.
Och inte för att uppmuntra till remakes, men när det nu är dags för en sällsynt svensk nyinspelning, är det tur att just detta historia är den som ska återberättas.
Nutidsscenerna i ”En komikers uppväxt” har uppdaterats till nutid (2019-ish) medan barndomsskildringen är kvar i 1970-talet och den fiktiva småstaden Sävbyholm. ”Paradiset på jorden” enligt stadens slogan. Fråga Juha Lindström och han håller antagligen inte med.
Juha är tolv och har tagit på sig rollen som klassens clown. Han är alltid först upp med handen på roliga timmen för att leverera högst opassande skämt. Granntjejen Jenny och hackkycklingen Thomas är hans närmaste vänner, men Juha dumpar dem så fort de coola killarna närmar sig. För han vill egentligen tillhöra det populära gänget. För de som är annorlunda eller svaga får känna på knytnävar.
40 år senare är Juha Lindström är en folkkär och framgångsrik komiker som spelar för utsålda hus i Stockholm varje kväll. ”Gå framåt, vänd dig inte om” är hans ledord. Och även om föreställningen skildrar hans uppväxt, har han egentligen aldrig vågat ta itu med vissa jobbiga händelser i tonåren. Men när gamle klasskamraten Stefan (Jakob Eklund) knackar på i logen, rivs gamla sår upp igen.
Två parallella historier vävs samman och vi kastas mellan vuxen ångest och skolgårdsdrama. Vuxne Juha spelas av Johan Rheborg, som guidad av ”Dröm vidare”-regissören Rojda Sekersöz gör sitt livs bästa prestation på bioduken. Det handlar inte så mycket om en käck ståuppare, hans Juha är snarare ängslig och uppenbart tyngd av minnen från förr. Men Rheborg är en biroll i filmen som egentligen handlar om Juhas uppväxt. Det är framför allt flashbacks till 70-talet som är grundpelaren – lika underhållande som obehagliga skänker de värme och tyngd åt historien.
I de här scenerna är tonen annorlunda. Jonas Gardell (som skrivit manus utefter sin egna bok) får oss att skratta så man kiknar, innan han hugger en kniv i magen och vrider om. Ingen svensk författare bemästrar den där balansen som han. Humor och obekväm igenkänning går hand i hand genom 70-talets Sävbyholm, en håla som Juha flydde ifrån så fort han fick chansen.
Loke Hellberg (”Krig”) som tolvårige Juha bär upp filmen på sina axlar, och till sin hjälp har han en helt strålande, ung ensemble. Från de populära tjejerna med ögonskugga till de mobbande killarna på sina cyklar, ingen tillåts bli en platt kliché – även om det hade varit så enkelt. Man längtar inte tillbaks till skolåren direkt.
Samtidigt skildras alla vuxna som excentriska figurer, gärna med en cigg i handen och en bitter attityd. Klara Zimmergren är den smygsupande skolfröken, Ulla Skoog en hånfull gympalärare och Maria Sid spelar den kedjerökande finska morsan med ett arsenal av svordomar. Kanske är det så Juha ser dem och minns dem – som karikatyrer ur en av sina serietidningar, långt ifrån de vuxna förebilder som ett barn behöver.
Värt att nämna är också ett oklanderligt återskapat 70-tal, där såväl scenografi (Teresa Beale) som kostym (Kicki Ilander) gör magi. De klär in filmen i ett nostalgiskt skimmer, men under ytan finns den där unkna småstadsatmosfären som kväver alla drömmar och framtidshopp.
Kombinera ”Sune” med ”Låt den rätte komma in” och få en dramakomedi där skrattet fastnar i halsen. ”En komikers uppväxt” är en film som obarmhärtigt får en att blicka inåt och bakåt, och fundera över vem man själv var när man växte upp. En barnfilm med stort allvar, eller en vuxenfilm om bitterljuv nostalgi? Den pratar om utanförskap, mobbning och att vilja passa in bland de tuffa killarna. Den påminner om hur grymma barn kan vara när vuxna inte ser eller vägrar se. Den handlar om den förlorade oskulden och vikten av att se sig själv i spegeln och konfrontera sitt förflutna.
Det gör inget om du läst boken, sett tv-serien och vet vad som ska hända. För det här är en gripande och oerhört stark berättelse, magiskt bra fångad av en skicklig regissör och med Guldbagge-värdiga prestationer. Detta kan mycket väl vara årets bästa svenska film.