Dino är runt 25 och lever ett på ytan sorglöst och enkelt liv som gästarbetare i Oslo. Hon tar de jobb hon får, bor i ett litet kollektiv där svenskarna tätt packade som sillar lever på fryspizza, makaroner och en ständig diet av billigt vin. När hon får ett extraknäck som barnpassare till Steffen, en före detta tennisstjärna och numera restaurangägare, förändras hennes meningslösa kringflackande tillvaro i grunden. Hon kliver in i Steffens på ytan perfekta medelklassliv och lyckas under några få intensiva sommarveckor vända upp och ner på både familjens och sitt eget liv.
Det ska sägas direkt, Bianca Kronlöf är helt fantastiskt i huvudrollen som Dino. Det är omöjligt att slita blicken från henne varenda gång hon är på duken, så magnetisk är hennes närvaro filmen igenom. Ömsom stark, kaxig och självständig, för att i nästa stund vara sårbar, destruktiv och fylld av tvivel. Skildringen av Dinos liv i kollektivet och de övriga svenska ungdomarna är också en fullträff. Ungdomskollektivet är precis lika skitigt och sunkigt som man kan förvänta sig av ett gäng 20-åringar som lämnat tryggheten och arbetslösheten i Sverige för att tjäna norska oljekronor på att passa upp den välbärgade medelklassen i Oslo.
Steffen (Henrik Rafaelsen) lever ensam med sina två döttrar, hans fru arbetar utomlands och deras relation är i trasor. När Dino kommer in i hans liv är det som om han väcks ur sin slummer och plötsligt börjar leva igen. Hela familjen blir hänförd av den unga svenskan som ser alla för vad de verkligen är, inte deras trötta roller i en tröttkörd familj. Den äldsta dottern Ida (Mona Kristiansen) är mobbad, ensam och missförstådd. Hon ser upp till Dino men vet inte hur hon ska närma sig henne.
Egentligen händer inte så mycket alls under filmens speltid, Dino får jobb, en romans blossar upp och dör, komplikationer uppstår. Men livet forstätter som vanligt, här finns inget av den rutinmässiga kärleksschablon som Hollywood ständigt använder.
Ensemblen är genomgående lysande. Henrik Rafaelsen gör den forne alfahannen Steffe som en sorgsen och vilsen man, oförmögen att vara ensam. Bianca Kronlöf har redan nämnts, men det tål att upprepas igen, hon fullständigt äger rollen som Dino och bär filmen på sina axlar. Mona Kristiansens Ida framstår som filmens egentliga hjärta och den debuterande Kristiansen är lysande som den introverta, men smarta bortglömda dottern.
Både det närgångna fotot och den vackra filmmusiken gör sitt för att lyfta vad som borde vara en ganska ordinär studie i rotlöshet till en smått poetisk och trollbindande film som kopplar greppet från första till sista bildruta. Ronnie Sandahls debut är både förvånande och imponerande och förtjänar alla internationella priser den redan kammat hem. Gå och se den, och få tillbaka hoppet om svensk film.