Det går att säga mycket om Ridley Scotts ”Prometheus” (2012), men ansatsen var det inget fel på. Försöket att via en omsorgsfullt utbyggd mytologi förmedla stora idéer om människans ursprung, natur och eventuella undergång var en medveten kursändring från de mera renodlade monsterfilmer som hade utgjort ”Alien”-sagan fram till dess. En hel del gick snett med själva utförandet – det tenderar gärna att bli så när Scott inte har helgjutet manus framför sig – men hade praktiken klaffat med ambitionsnivån så hade ”Prometheus” kunnat sammansmälta sofistikerad science fiction à la Christopher Nolan med en värdig återkomst för filmhistoriens bästa monster någonsin.
Förväntningarna på uppföljaren till ”Prometheus” (ytterligare en film är planerad i denna ”nytrilogi”) har formulerats högljutt i två läger.
Den första gruppen fans vill se en film som tar tillvara på de löften som ”Prometheus” aldrig riktigt lyckades infria, en filosofisk, episk rymdsagoberättelse där så många som möjligt av filmseriens många genealogiska gåtor besvaras – var kommer de ikoniska, tvåkäftade odjuren ifrån, hur ser det eventuella släktskapet mellan människoarten och de mystiska ”Engineers” ut, och så vidare.
Generaliserat fan av den andra sorten vill ha en klassisk ”Alien”-rulle i bemärkelsen blodsplatter, klaustrofobisk skräck och någon sorts rymdskeppsbesättning som decimeras i enlighet med respektive skådespelares lönenivå. En sådan film har antytts i trailern, och på det stora hela är det också vad Scott levererar – ett sorts koncentrerat ”high-reel” av de befintliga delarna i serien, mycket vackert presenterat och välspelat, och inte helt utan mytologiska anspråk eller röda trådar från den föregående filmen. Men mest alltså ond, bråd död i fashionabel ordning.
”Alien: Covenant” har glädjande nog många rätt i de kategorier där ”Prometheus” brast som mest, och som placerar den närmre seriens allra första del inte bara tematiskt utan också vad gäller anspråk på realism. Den femtonhövdade besättningen på rymdskeppet ”Covenant” – lasten är tvåtusen cryotuber med aspirerande kolonisatörer och ett gäng embryon för att säkerställa kommande generationer – käftar och gnabbas med varandra i en relativt lång första akt som effektivt framställer dem som äkta deltagare i ett kollektiv, att jämföra med ”Prometheus” föga trovärdiga presentation av en vetenskaplig expedition.
Rollfigurerna får ta naturlig plats som personer man kan investera känslor i, och hela operationens praxis, besättningsmedlemmarnas olika funktioner, protokoll för hur man hanterar problem, känns genomtänkt på en nivå som närmar sig autenticiteten i självaste ”Alien” (1979). Det finns helt enkelt en påtaglig gruppdynamik, och man kastar sig inte iväg på spontana utflykter i en högst oklar befälshierarki som Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes gäng när det begav sig 2012.
Detta ska alltså uppfattas som mycket positivt – men med en film som återanvänder så många grepp och motiv från sina föregångare finns det också en påtaglig risk att man efter ett tag upplever det som att ”Alien: Covenant” kannibaliserar sitt eget arv, att den helt enkelt varierar sina plagiat lite väl fantasilöst. Gränsen mellan vad som är en tjusig blinkning till låt oss säga ”Aliens – Återkomsten” (1986) – en ordagrant återgiven replik här eller där, till exempel – och vad som bara framstår som ren repetition är stundtals mycket suddig. Ett par ordentligt tveksamma beslut på manusstadiet stör upplevelsen, medan andra överraskar enormt i ett givande och tagande som åtminstone aldrig gör ”Alien: Covenant” till en sövande upplevelse.
Det blodsplattras dessutom för mycket för det, här och var signalerar de spräckta ryggarna och uppspydda inälvorna ren fan service, en eftergift åt de tittare som troget har väntat i nästan fyrtio år på att få bli lika äcklade som när John Hurt introducerade den åttonde passageraren under minnesvärda former i tidernas begynnelse. Något sådant är naturligtvis omöjligt, nyhetens behag och allt det där, men Scott varierar ändå blodplymer och uppslitna kroppskratrar utan att hålla igen det minsta.
Han siktar, vis av erfarenheten, på hela ”Alien”-publiken den här gången.