I årets sista Beck-deckare utreder teamet ett gängrelaterat restaurangmord. En man har blivit skjuten på nära håll mitt på ljusa dagen. Flera vittnen finns, men ingen vill prata. De låtsas inte ha sett något eller ljuger ihop en historia. Rädslan sätter käppar i hjulet för rättvisan.
För en gångs skull får vi se mördaren från första början. Det handlar inte om ett whodunnit-mysterium, frågan är snarare om den skyldige ska lyckas komma undan. Mäktiga gangsters har en tendens att slingra sig ur det mesta, med pengar eller våld. Iallafall på film.
Titelns advokat spelas av Joel Spira, en man som livnär sig på att försvara kriminella och lirka på lagen så de slipper fängelse. Han tar sig vatten över huvudet när han hamnar i sällskap av en norsk buse, och blir utpressad på en stor summa pengar. När det kommer fram att han är bror till polischefen Alex Beijer, pressas han istället på värdefull information. Spira har fått en tacksam roll att spela, en nyanserad karaktär som först väcker avsky men sedan något som nästan liknar sympatier.
Manuset av Johan Bogaeus (”Sista kontraktet”) sätter ljus på gråzonerna i det svenska rättsväsendet. Det hade varit intressant att få utforska detta närmare. I skildringen av Stockholms undre värld vill filmen vara närmare ”Snabba cash” än ”Beck”, men riktigt så vasst blir det aldrig. Nog hade vissa av de här filmerna mått bättre av att vara mer fristående, och släppa loss kreativiteten hos alla inblandade. Men detta är trots allt polissåpa med massproducerade avsnitt och ett färdigpaketerat koncept. Så nej, vi slipper inte undan Beck-gruppens rätt påtvingade intriger och otroligt trista familjeliv här heller.
Peter Haber är femte hjulet, pliktskyldigt med i ett fåtal scener. Tråkigt för honom verkar det inte finnas något slut i sikte, på det viset som förra säsongen då han gick i pension i filmen ”Sista dagen”. Nej, den här kassakon lär säkert mjölkas i ett par år till, och så länge filmserien heter ”Beck” får Beck allt ta och ställa upp.
Jag gillar det nya teamet, där Steinar och Alex står i centrum – fint gestaltade av vassa duon Kristofer Hivju och Jennie Silfverhjelm – men det känns som att Beckfilmerna så som vi känner till dem sjunger på allra sista versen.