Förr i tiden var det Pixar som stod för det moderna medan Disney körde på med sina klassiska prinsessagor, men sedan de två studiorna blev en, och John Lasseter har ett finger med i spelet för jämnan, är det inte underligt att det då och då kommer Disneyrullar som inger en väldig Pixar-känsla. ”Big Hero 6” är en av dem.
En talande beskrivning av filmen är som en korsning mellan ”Wall-E” och ”The Dark Knight”, med en släng av ”Fantastic Four”. Det är en finstämd och känslomässig början som blir dyster och nästan lite hotfull, för att – tyvärr – sedan glättas upp till tuggummi-klatschig superhjälteaction.
Handlingen är förlagd till den fiktiva staden San Fransokyo, vilket visuellt är en fantasifull metamorfos av – ja, ni gissade rätt – San Francisco och Tokyo. 13-åriga Hiro är ett riktigt tech-geni, men sina briljanta kunskaper slösar han bort på att spela till sig pengar. Storebrodern Tadashi uppmanar honom att att göra något vettigt med sin gåva, men en hemsk olycka får Hiro att deppa ihop och vägra lämna sitt rum. Tills en dag när den Michelingubbe-liknande roboten Baymax dyker upp.
Baymax, den vårdande roboten som kan fixa alla dina åkommor, är ett projekt Tadashi jobbade på. Och i allt sitt fumliga, naiva omhändertagande visar han sig vara precis vad Hiro behöver.
Baymax är en av de sötaste och mest sympatiska animerade karaktärerna jag sett på länge. Relationen mellan honom och Hiro är filmens varma glöd, och det som ger ”Big Hero 6” en kanonfin start. Här finns mjuka omfamningar och dråpligt roliga scener, som är både smart skrivna och snyggt animerade. Om Baymax inte vunnit över dig innan, så kommer garanterat episoden när hans batterier är på upphällningen och han rumlar fram som en annan lördags-glad-i-hatten filur, att göra jobbet. Den här första delen av filmen är dessutom gjord på ett sätt som kommer att tilltala både unga och vuxna.
Men filmen tar en mörkare vändning när de två karaktärerna snubblar över info som tyder på att onda krafter är på väg att ge sig i kast San Fransokyo. Det är till och med så att en del scener är på gränsen till för läskiga för den allra yngsta publik som vanligen går och ser Disneys filmer. Schysst animerat är det fortfarande, men inte med humorn i första rummet. Istället blir det nu mera av en svartare actionrulle.
Vi är förstås många som blev förälskade i de tunga tonerna i Christopher Nolans Batman-trio så den här twisten tas välkommet emot. Tyvärr tycker jag en så här välgjord film förtjänar en bättre avslutning än den den får. Det kommer nästan som en överraskning efter fokuset på den fina kamratskapen mellan Hiro och Baymax, att behållningen ska handla om en superhjältegrupp om 6 figurer. Ja, titeln har förstås redan avslöjat att så är fallet, men det har man lätt hunnit glömma bort vid det här laget. Men trots denna lite snöpliga final finns det så mycket att älska i ”Big Hero 6” att jag gärna ger den lovord.