BDSM-communityt skildras inte ofta i populärkulturen. Och när det väl sker verkar det mest leda till besvikelse och missförstånd med ”50 Shades of Grey” som tydligast exempel. I Netflix nya BDSM-inspirerade miniserie ”Bondning” kliver den kommersiella tv-seriejätten med andra ord på minerad mark – men lyckas rätt bra.
Ploten är i grunden enkel: Pete (Brendan Scannell), en rätt deppig och sexuellt osäker gaykille, i New York behöver pengar till hyran. Hans bästa vän från high school, psykologstudenten Tiffany (Zoe Levin) erbjuder honom ett jobb som hennes assistent. Det han inte vet är att hon är stans bästa dominatrix om kvällarna och går under artistnamnet Mistress May.
Här börjar en resa av rep, läder, piskor och dovt upplysta källarlokaler. I ”Bonding” ligger inte fokus på explicit sex, utan på sexuella fetischer och fantasier. ”Everyone thinks dom work is about sex work, but it’s really just a liberation from shame” förklarar Mistress May för Pete (som senare får artistnamnet Master Carter) i avsnitt två.
En kund blir kåt av att Master Carter urinerar honom i munnen, en annan blir upphetsad av att brottas iklädd pingvinkostym och en tredje ger ifrån sig så märkliga stönanden när han bli kittlad att hans fru inte klarar av att lyssna. Allt ackompanjerat till ett soundtrack som är förvillande likt Hans Zimmers ”You’re So Cool” och får Quentin Tarantinos film ”True Romance” att eka i minnet.
Och faktiskt liknar stilgreppen varandra: i ”Bonding” finns liksom i ”True Romance” en lättsam stämning, som tillåter handlingen att vara ljus och vacker trots ett underliggande mörker. I ”Bonding” finns glimtar av verklighetens sexism och fördomar gentemot BDSM, men regissör Rightor Doyle väljer att hålla scenerna mysiga, där Tiffany och Petes vänskap och säregna jobb ger en feel-good-känsla som följer med en även efter avsnittens slut.
Serien är dessutom löst inspirerad av regissören Rightor Doyles egna tidigare erfarenheter som BDSM-assistent. Kanske förklarar det varför handlingen i ”Bonding” är just något lös i kanterna. För hur snygga och roliga BDSM-scenerna än är, går det inte att missa att resten av handlingen och karaktärerna är något förutsägbara och ostrukturerade.
En brist som delvis kan förklaras av seriens tidslängd som ligger på runt 15 minuter per avsnitt. I ett så tajt format finns inte tid över till fördjupningar eller sidospår. Men det spelar faktiskt inte så stor roll. När sista avsnittet är slut vill man ändå ha mer. Ge mig en säsong två med lite mer fokus, svärta och struktur så når jag klimax, Netflix.