Samtidigt som USA och Sovjetunionen slåss om att vinna rymdkapplöpningen försöker tre kvinnor inom NASA få rättvis behandling. De är alla briljanta, men då de är afroamerikanska kvinnor är det långt ifrån enkelt att avancera, särskilt i det segregerade tidiga 60-talet. De måste krossa alla köns- och etnicitetsbarriärer för att nå dit de förtjänar, men de är smarta och envisa nog att utmana systemet, och bli oumbärliga för NASA:s rymdprogram.
Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket alltid bör tas med en nypa salt, men dessa tre pionjärer har verkligen existerat, och så vitt jag kan avgöra stämmer vad som hände vid denna tidpunkt åtminstone i stora drag. Man har valt att översätta den tvetydiga originaltiteln ”Hidden figures” till det intetsägande ”Dolda tillgångar”, vilket är olyckligt. Den här filmen förtjänar något lite mer minnesvärt.
Det är en mycket kompetent ensemble regissör Theodore Melfi samlat. Taraji P. Henson som huvudpersonen Katherine Johnson, och Oscarvinnaren Octavia Spencer som Dorothy Vaughan är utmärkta. De ger mångfacetterade porträtt, och lyckas få både matematiska uträkningar och installation av de första datorerna att bli intressant. Kevin Costner gör bra ifrån sig som en butter, överarbetad chef. Janelle Monáe och Jim Parsons (mest känd som Sheldon i ”Big Bang Theory”, och ja det är distraherande) gör sitt bästa, men bleknar i jämförelse.
”Dolda tillgångar” närmar sig det tidiga 1960-talet som ”Spotlight” närmade sig det tidiga 2000-talet, subtilt men effektfullt. De undviker att falla i kitchfällan, även om jag misstänker att kvinnor inom NASA inte hade fullt så käcka klänningar på jobbet.
Filmen tyngs dock av två överhängande problem. Det första är bristen av en tydlig tickande klocka. En annan verklighetsbaserad NASA-film som klarade den biten bättre är ”Apollo 13”. Premissen är i grunden enkel – om inte astronauterna och NASA kan lösa problemen tillräckligt snabbt så kommer besättningen att dö.
Även om det finns en kort parallell till detta är den största risken att Sovjetunionen går om i Rymdkapplöpningen. Om rysskräcken vridits upp hade det eventuellt fungerat som motivation, men nu är det svårt att engagera sig i denna del av handlingen.
Filmens andra problem slår mig ungefär en tredjedel in i filmen. ”Jag slår vad om att den här är regisserad av en vit man” tänker jag, och visst var den det. Somliga regissörer kan hantera projekt som detta utan problem, men Melfi är inte en av dem. Gestaltningen är respektfull ja, men bristfällig och inte tillräckligt djupgående.
Filmen utspelar sig ett år innan Martin Luther King marscherade till Washington och höll sitt ”I have a dream”-tal. Segregation illustreras effektivt; hur åtskilda liv personer kunde leva fast de bodde i samma stad och hade samma arbetsplats. Samtidigt känns mer direkt rasism och sexism märkligt nedtonat, trots att de är vad som håller de här kvinnorna tillbaka från positioner, utbildningar och de löner de förtjänar. Filmen lämnar publiken med en behaglig ”och sen var ingen någonsin rasistisk igen”-känsla, trots att Johnson, Vaughn och Jackson skulle behöva fortsätta kämpa vidare resten av sina liv.
Men trots sina brister är ”Dolda tillgångar” värd att se. Det är en film med fin 60-talskänsla om några mycket inspirerande och viktiga kvinnor som de flesta aldrig hört talas om. Förhoppningsvis går filmen tillräckligt bra för att uppmuntra fler filmer om historiens bortglömda kvinnliga genier och pionjärer.