I serietidningsform har Fantastiska Fyran haft ett enormt flyt. Marvels första superhjälteteam föddes 1961 och banade vägen för Avengers, X-Men och en lång rad andra hjältar. Man kan lugnt säga att superhjältevärlden inte hade varit sig lik idag utan deras popularitet.
Medan många andra Marvel-vänner är flitigt filmade, har Fyran inte lyckats lika bra på vita duken. De har försökt flera gånger. Två filmer, från 2005 och 2007, ligger bortglömda någonstans mellan Nolans blytunga Batman-renässans och Marvel Studios första steg mot ett framgångsrikt filmuniversum: MCU. (Vi ska inte ens prata om Roger Cormans ”Fantastic Four” från 1994.)
Likt serievärlden på 60-talet, rider just nu superhjältefilmerna på en framgångsvåg utan slut i sikte. En del filmstudios har hittat det vinnande receptet, andra försöker kopiera det med alla medel. Det är således dags att återväcka ”Fantastic Four” med en ”gritty reboot”. Fritt översatt: berätta samma historia på nytt, nu utan humor.
Någon karbonkopia av tidigare filmer blir det aldrig, tack och lov. Främst är karaktärerna här mycket yngre, de spelas av mer karismatiska skådisar, och är tillräckligt förändrade för att det ska kännas som något nytt. Men grunden är snarlik: fem vänner forskar på resor till en annan dimension. Komplikationer uppstår när maskinen ska testköras, och vips har de blivit muterade av främmande energi från en annan planet.
Johnny kan skapa eld. Sue blir osynlig. Ben förvandlas till stenmonster. Reed får elastiska lemmar. Och Victor von Doom blev skitsur.
Innan den första chocken lagt sig, knackar Pentagon på dörren och kräver att låna ungdomarna till krig. Men det finns större syften för deras nyfunna krafter. Snart måste fyra fantastiska förmågor teama ihop mot den femte, som hotar att förgöra världen. Och där vet ni i stort sett hela handlingen. Sorry. Men så mycket mer överraskningar bjuds det inte på i ”Fantastic Four”. Bara en hyfsat simpel resa från start till mål och nuförtiden kan vi rabbla alla stationer utantill.
Det ser ändå bra ut till en början. Alltså, filmen är snygg. Inte sådär Avengers-glättig. Tonmässigt ligger det närmare DC Comics än någon tidigare Marvel-film. Mörka, dova färger. Svarta dräkter. Det mesta utspelas nattetid eller i kalla betongkomplex. Men det känns som fel tillfälle att börja leka med filter. Det hade varit intressant att se en ”X-Men”-film adaptera den här färgskalan, och troligen mer passande. Fantastic Four besitter superkrafter som mest borde egga barnens fantasi, nu i en film som istället stöter bort den yngsta publiken.
En mer jordnära approach är inte enda skillnaden mot de senaste filmerna. Rollistan är klart mer intressant än sist: särskilt Miles Teller (”Whiplash”) och Michael B. Jordan (”Fruitvale Station”), hyllade nya förmågor med karriärer som går spikrakt uppåt just nu. Tillsammans med Kate Mara och Jamie Bell borde de skapa skön kemi. Alla såna idéer slår man effektivt hål på med att ge dem tragiskt platta karaktärer, utan större känslouttryck. Redan den första skådespelaren som öppnar munnen verkar läsa oengagerat innantill från ett styltigt manus, och bättre blir det inte. Ett av flera problem som ”Fantastic Four” dras med.
Kate Mara borde slå på osynlighetskraften varje gång någon lurat på henne en oförklarligt ful peruk. Jamie Bell, stackaren, har totalt två minuter i bild innan han blir en destruktiv Hulken-kopia för resten av filmen. Jag gillar dem inte med superkrafter. Jag gillar dem inte utan superkrafter.
Sci-fi-elementen är mer påtagliga, fansen lär uppskatta den biten från serietidningarna. Men det saknas en riktig själ i filmen. Folk dör, ibland på otäcka sätt, men alla upplägg till dramatik klipps bort för att komma till sluttexterna så fort som möjligt. Om de bara hade vett att sätta in en bonusscen! Sitt inte kvar och hoppas.
Vad hände med regissören Josh Trank, som debuterade briljant med lågbudgethjältar i ”Chronicle”, och lovade body-horror som skulle göra Cronenberg stolt? Fyra ungdomar med motvilliga krafter som kan vara en förbannelse eller en välsignelse. De drömmer om att göra något som betyder något för världen. Kunde ha blivit en fräck ny tonårsfilm som omkullkastar allt vi trodde oss veta om superhjältegenren. Istället slussas de över till en karg planet för en ytterst formulaisk specialeffekts-fight mot den mest omotiverade skurken någonsin. Man hinner knappt gäspa över den tråkiga striden, för strax är filmen slut.
En klen tröst i sammanhanget – vi har sett betydligt mer katastrofala ”Fantastic Four”-filmer. Tänk om den här versionen kom tio år tidigare? Då kunde den ha passerat för innovativ. Nu kommer den objuden som rebooten ingen bad om, och 90 minuter senare har filmen inte berikat mitt liv på något sätt. Inte ens med den hjärndöda underhållning och actionspektakel som är det minsta man borde förvänta sig.
Det finns alltså ingen anledning att tro att ”Fantastic Four” kommer att revolutionera världen igen. På ytan ser det fint och snyggt ut – uppfräschat för ett nytt årtionde – men i grunden är det samma gamla så-blev-vi-superhjältar-historia som vi kan utantill nu.