Småstadsprästen Lasse firar sin födelsedag med att släppa in familjen på en hemlighet. Han vill egentligen leva som kvinna och heta Marianne.
Med en somrig tunika och mascaran på plats kommer också friheten, att vara den han/hon alltid drömt om att vara. Friheten att släppa fram Marianne, som fått stå tillbaka i alla dessa år medan Lasse skaffade fru och barn. Nu är hon 60 år och hon vägrar att gömma sig längre. Oavsett vad samhället, församlingen, hustrun Eva eller de vuxna barnen har att säga om saken.
Mariannes berättelse är en härlig och livsbejakande komma-ut-historia, som bygger på verkliga personer och händelser. Ester Roxbergs bok om hennes pappa Ann-Christine står som förlaga, omvandlat till manus av Daniel Karlsson (”Jag kommer hem till jul igen”) och Ida Kjellin (”Bamse och häxans dotter”).
Liksom boken berättas filmen ur dotterns perspektiv – 28-åriga Hanna som flytt till Stockholm och svurit på att aldrig igen flytta hem till Alingsås. Nydumpad och arbetslös tvingas hon ändå återvända för ett sommarvick på en tv-redaktion. Hanna känner genast att någonting inte är som det brukar hemma hos mamma och pappa, och får snart sitt livs chock. Hur hanterar man att ens pappa, ens klippa i vått och torrt, har dolt något så stort hela sitt liv? Är han/hon/hen fortfarande samma person?
Hedda Stiernstedt känns äkta i huvudrollen, och skildrar dottern Hannas många komplexa känslor och tankar. Förvirrad, bekymrad, omskakad och förbannad om vartannat. Hon är publikens fönster in i en för många obekant värld, och hon reagerar nog precis så kaotiskt (och ofta osmidigt) som nog många skulle gjort i en liknande situation.
Tur då att hennes pappa håller sig lugn och förstående. Rolf Lassgård, denna 193 cm långa viking, har hittat sin inre kvinna och gestaltar både Lasse och Marianne med värme och värdighet. Han är trovärdig hela vägen, och bygger utan större ansträngning förståelse och sympati för transpersoner och deras vardag och kamp. Sen passar han oväntat bra som tant!
Lena Endre spelar den förstående men bekymrade hustrun Eva, som vill hålla ihop familjen och hålla hemligheten innanför husets väggar. Klas Wiljergård gör familjen komplett som sonen David, en frispråkig mansbaby som får kläcka ur sig alla opassande dumheter. Som om filmens ”comic relief”-roll inte räckte till bär han också t-shirtar med ironiska tryck för alla tillfällen. Ett kul garderobsval som väcker fniss i biosalongen, men får onödigt mycket fokus.
Manuset följer egentligen mallen för en klassisk feelgood till punkt och pricka. En dramakomedi som vet när den ska vrida upp stråkarna, och när det är dags att lätta upp stämningen med en fjärt. Självklart finns det utrymme för ett stort inspirerande tal. Man lånar skamlöst ett citat ur ”När Harry mötte Sally”, och precis som ovan nämnda t-shirtar känns det som ett lite billigt knep.
Visst, det här är klyschigt och förutsägbart på sina håll, men det funkar ändå tack vare så starka skådespelare som förhöjer materialet. Framför allt är det den varma och fina relationen mellan Hanna och hennes pappa Marianne som lyfter filmen och laddar den med patos.
Även i föräldrarnas historia gömmer sig ett intressant drama om acceptans. För att inte tala om dilemmat, elefanten i rummet, som sonen David uppmärksammar när han plumpt frågar mamma: ”Vadå, är du lesbisk nu?” Lasse och Evas berättelse kunde ha blivit en helt egen film i sig. Lassgård och Endre skiner i sina gemensamma scener.
”Min pappa Marianne” är också ett bitterljuvt kärleksbrev till småstaden, och att hitta hem. Alingsås får representera alla små samhällen där fördomar och skvaller frodas, men i denna idylliska vision övervinner kärleken och gemenskapen allt.
Filmen predikar om att våga vara sig själv och acceptera andra. Ett välkommet bidrag i det knappt existerande svenska hbtq-utbudet på bioduken, och att Mårten Klingberg lyckas paketera det som en bred och publikfriande storfilm är en bedrift värd applåder. Förhoppningsvis kommer denna underhållande och tankeväckande film gå hem i stugorna.