Premissen är som det oftast brukar vara i undergångsfilmer. Ett märkligt objekt kommer snart att kollidera med jorden, och vi har bara en kort tid på oss att rädda mänskligheten. I det här fallet har en mystisk kraft slagit månen ur sin omloppsbana, och nu är den på väg att i rasande fart krocka med vår planet, samtidigt som det faller ner stora månbitar ju närmare den kommer. Det är nu upp till en före detta astronaut, en NASA-chef och en konspirationsteoretiker att mot alla odds kirra biffen. På bara tre veckor. Men det visar sig att månen kanske inte är vad vi har trott att den är.
Regissören Roland Emmerich (”Independence Day”, ”Godzilla”, ”Day After Tomorrow”, ”2012”) är ingen nybörjare direkt när det kommer till katastroffilmer. Det märks att han gillar och kan konceptet. Men i ”Moonfall” blir det tyvärr platt fall. Visst, det är stundtals spännande och svårt att förutse hur det ska sluta. Vilket gör att man vill fortsätta kolla. Men det är också en av filmens få styrkor. I övrigt är det ett smatterband av plattityder, patriotism och cringe-igheter vi bjuds på. Ibland är dialogen så cheesy att det är svårt att inte börja småskratta. Det mesta av handlingen känns också otroligt framtvingat och framstressat. Tempot är högt och det blir svårt att hinna lära känna eller fatta tycke för någon av karaktärerna.
Halle Berry spelar huvudpersonen Jo Fowler. En före detta astronaut som nu är högt uppsatt NASA-chef och den som leder uppdraget. Även om det är kul att se henne i den här typen av roll så håller det inte riktigt i slutändan. Det märks att hon gör sitt bästa av materialet hon fått, men vissa av hennes repliker är rent ut sagt plågsamma. Den anonyme Patrick Wilson prickar nästan in alla klicheér som finns i boken i rollen som den avdankade astronauten Brian Harper. Hans “dåliga” relation med sonen Sonny (Charlie Plummer) och deras storyline känns otroligt krystad och fyller ingen större funktion. John Bradley (”Game of Thrones”) får föga förvånande agera filmens “comic relief” som konspirationsteoretikern KC Houseman. Han är den som varnar alla om att jorden kommer gå under, men som ingen tror på förrän i absolut sista stund. Manusförfattarna har försökt ge lite dramatisk tyngd till karaktären i form av en dement mamma som han besöker då och då. Men det känns också inklämt och deras relation utforskas knappt. Dessa tre bildar en udda och stundtals rolig trio, men det lyfter inte filmen på långa vägar.
Ett av filmens största problem är att den inte går att ta på allvar. ”Moonfall” presenteras som ett seriöst actionäventyr i rymden där man ska sitta med andan i halsen. Samtidigt är den väldigt skruvad (inte minst i sista halvtimmen) och innehåller många komiska inslag. Om man skulle vrida upp knasighets-mätaren till max och göra en renodlad komedi, hade den fått ett helt annat uttryck. Då förstår vi som publik att det här inte är menat att ta på allvar vilket gör det lättare att köpa konceptet. Nu känns filmen bara ihålig och smått hjärndöd. Mitt egna intresse för konspirationer matas med nya spännande teorier. Men till slut går det till överdrift, och filmens final och “stora twist” känns rent ut sagt bara löjlig.
”Moonfall” tar dock upp några fascinerande aspekter kring människors beteende och överlevnadsinstinkt i en apokalyps. Hur lätt vissa verkar ha det att vända från civiliserade människor till rena vildar. Hur ett samhälle kan gå från ordning till anarki på bara några timmar. Men som med det mesta i den här filmen är det inget som får särskilt mycket utrymme. Det är också svårt att inte dra kopplingar mellan konspirationsteoretikerna i filmen till dagens antivaxare. En intressant blinkning till hur verkligheten ser ut idag. Trots sina stora brister är ”Moonfall” ändå bitvis underhållande och spännande att se på. Men den som vill ha en djup och komplex berättelse bör söka sig vidare.