En musikalisk berg-och-dalbana

Man har alltid anledning att vara lite skeptisk när en ikonisk person är starkt inblandad i filmen om sig själv. Är det ett polerat hjälteporträtt vi ska få se, utan några kritiska röster? Huruvida filmen om Elton John är historiskt korrekt eller på något sätt vinklad, det låter jag de mer insatta musiknördarna avgöra. För någon som mig, som knappt var född när Elton var som störst, och som hört hitsen utan att riktigt känna mannen bakom dem, är filmen ”Rocketman” iallafall en härlig introduktion till en av våra största musiker.

Visst, den träffar alla bekanta noter. Rockbiografier följer gärna samma mall, och Elton Johns liv och uppväxt verkar inte ha missat några ”sex, drugs & rock’n’roll”-klyschor. Här följer vi den blyge lillgrabben Reginald Dwight som upptäcks som en musikalisk begåvning, sedan tonåringen som blir förälskad i rock’n’roll, och så småningom mannen som bytt namn, bytt stil och uppträder för utsålda hus.

Från pianolektionerna, via de första gigen och raka vägen upp på topplistorna. ”Rocketman” följer en bekant väg, och vid vägkanten står lika bekanta och något karikatyr-artade biroller. En frånvarande far, en kylig mor, en skivbolagsboss som fnyser åt alla låtar (fast vi vet att varenda en ska bli en superhit), bästa vännen, första kärleken, och så vidare. Att karaktärerna är något platta förlåter man, de finns där bara för att föra Eltons historia vidare – och han är trots allt tillräckligt för att fylla ut bioduken, med en personlighet lika stor som hans galna hattar.

Allt som allt skyndar ”Rocketman” genom närmare 40 år av Eltons liv, och man har aldrig tråkigt. Regissör Dexter Fletcher (senast aktuell med ”Bohemian Rhapsody”) har tagit sig stora friheter med händelserna för att skapa en riktigt jävla härlig film, och där finns det ändå en fördel att huvudpersonen själv varit så starkt involverad. Man slipper kraven på att respektfullt hylla en personlighet som inte längre lever. Det känns som att Elton – med många års distans till sitt gamla, galna och missbrukande jag – gärna öppnar upp och bjuder på alla de osmickrande sidor som en raketkarriär kan föra med sig.

”Jag är alkoholist, jag är sexberoende, jag har tagit varenda drog som finns” erkänner han i början av filmen, under en terapisession. Filmen börjar och slutar på rehab, och återvänder ofta dit, där en äldre och märkbart sliten Elton John (fantastiskt spelad av Taron Egerton) återberättar sin historia. Det är en uppgörelse med hans gamla liv, med människor han älskat och hatat och önskar förlåta, berättat via musik fylld av vemod och texter om längtan efter kärlek.

Däremellan är det drömscener, fantasiinslag och stora musikalnummer som gör ”Rocketman” till en visuellt sprakande och fullkomligt förtrollande film. Egerton är som sagt guld värd i huvudrollen. Han gör den högljudda och extravaganta rollen till sin egen, och skildrar alla de känslor, tankar och ångest som dolt sig bakom alla färggranna solglasögon genom åren. En del scener är mer cheesy än andra, men när Egerton sen börjar sjunga, och gör det minst lika bra som originalet, då är allt förlåtet.