Humorn är filmens främsta superkraft

Bara för att klargöra – det här är inte nästa ”Captain Marvel” eller ”Aquaman”. Den som förväntar sig något lika spektakulärt av ”Shazam” skulle bli snabbt besviken. Här finns inga CGI-strider, inga maffiga miljöer, och de mer actionpackade scenerna känns för sin genre ganska basic.

Man bör istället se ”Shazam” som en familjevänlig komedi, som hittar mycket av sin humor i hur en nykläckt superhjälte upptäcker och utforskar sina krafter. Det är en bred och underhållande film som både hyllar och kärleksfullt driver med den populära superhjältegenren, utan att någonsin försöka konkurrera med den. Trots välbekanta inslag hittar den sin egen lilla nisch, med en vibb av ”Kick-Ass”, ”Harry Potter”, och framför allt 80-talsklassikern ”Big” med Tom Hanks.

Med glimten i ögat och mycket värme berättas historien om Billy Batson (Asher Angel), ett 14-årigt fosterbarn som visar sig vara den utvalde att ärva magiska och urgamla krafter. När han ropar ”shazam!” kan han förvandlas till en pumpad vuxen man, som både är supersnabb och skottsäker. Men här finns ingen som kan berätta att ”med stora krafter följer stort ansvar”. Så med sin superhjältetokige Freddy (Jack Dylan Grazer) som sidekick börjar Captain Sparklefingers att testa sina gränser i virala videos, ”hjälpa” främlingar och ge igen på mobbare.

Filmerna från DC Comics länge varit kända för en mörk och dödsallvarlig ton, medan Marvel fått stå för skratten och färgkicken på bioduken. Senaste åren har DC testat en annan taktik, och släppt lite av sina planer på ett gemensamt och enhetligt universum. Resultatet har blivit en serie fristående solofilmer (som ”Wonder Woman” och ”Aquaman”), alla rätt spretiga i tonen jämfört med varandra, men de verkar också gå hem bättre hos både kritiker och publik.

”Shazam” är studions första renodlade komedi, med kraften att kunna introducera serietidningsgenren till en bredare publik och även för en ny, yngre publik. Barn som kanske är för små för ”Avengers” kan dra med mormor på bio utan att någon egentligen blir förvirrad av handlingen. Filmen känns som en bra inkörsport till den mättade superhjältegenren, som angriper den från ett annat håll och känns som något eget. Samtidigt kan inbitna fans se fram emot mycket name-dropping och fina påskägg, eftersom Batman och Superman existerar i samma värld.

Med 100 miljoner dollar i budget är ”Shazam!” det dyraste filmprojektet som en svensk regissör någonsin rott i hamn. Detta sköter David F. Sandberg med imponerande självsäkerhet. Humorn sitter som ett smäck och storyn både roar och engagerar.

Det märks också att Zachary Levi haft riktigt kul med rollen som Billys alter ego. Mark Strong spelar hans nemesis, besatt av sju demoner, men som vanligt i origin-filmer är skurken lite blek och känns aldrig som ett riktigt hot. Barnvänligt, är ledordet. På köpet känns också filmens actionscener urvattnade, som om man har sett samtliga förr.

Filmens sanna superstyrka ligger däremot i en skön självdistans, en kul karaktär och fint skildrade familjeteman. Möjligen sackar tempot någonstans i de lugnare scenerna. Men jag är också glad att de finns där och tillåts ta utrymme. Man hittar oväntat mycket hjärta i sidospåret om Billy och hans jakt på sin biologiska mamma, och hur de andra fosterhemsbarnen – en brokig skara små scene stealers – så småningom blir hans familj. De unga skådespelarnas har ett skönt samspel, och kombinerat med idén att låta filmen utspela sig i juletid skapas en feelgood-känsla på hög nivå.

Där flera superhjältefilmer talar om att hitta sig själv och sin sanna identitet, handlar denna snarare om att hitta hem. På samma sätt som ”Shazam!” nu hittar sin givna plats i den växande DC-familjen.