Få sagor är lika välkända i Sverige som den om Ferdinand. Varje julafton påminns vi om tjuren som retade upp matadorer, pikadorer och bandiljärer med sin tjuriga inställning till att stångas. Han som bara ville sitta under sin korkek och lukta på blommorna.
Disneys Oscarsvinnande kortfilm från 1938 är ett älskat inslag i ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” sen urminnes tider, men här har alltså 20th Century Fox dammat av barnboken från 1936 för en animerad långfilm. Utan att ägna någon tanke åt tjurens popularitet i Sverige, får man förmoda, har regissören bakom ”Ice Age”-filmerna skapat en modern, snyggt animerad familjefilm med gott om galna djur – som tyvärr riskerar att överrösta det fina budskapet.
När Ferdinand växer upp bland andra små kalvar drömmer de allra flesta om att kämpa i arenan i Madrid. Ferdinand, rätt ointresserad av att bli en stor och stark slagskämpe, får stå ut med gliringar och glåpord från de andra. Så småningom hamnar han på en bondgård och blir vän med flickan Nina, och får växa upp i ett blomstrande paradis på landet. Den där tjurfäktningsarenan har nästan glömts bort, tills en incident gör att Ferdinand tas till fånga…
När tv-inslaget på 5 minuter blir till en hel långfilm på 105 minuter finns det såklart mycket nytt att upptäcka. Ferdinand har fått gott om djurvänner: tjurar, getter och igelkottar av diverse knäppighets-grad. Men ”tokiga” uppslag som dance-battles och fartfyllda jakter verkar bara försöka dra uppmärksamheten från det faktum, att handlingen i större delen av filmen står stilla. Det är helt enkelt inte så kul att se Ferdinand sitta fast på en tjurfarm, och det känns utdraget, särskilt när de flesta av oss redan vet vart historien leder.
Det är inte bara historien som är välbekant i ”Tjuren Ferdinand”. Animationen, skämten och de intryckta actionscenerna känns alla som att de följer en rätt sliten mall. Filmen är som väntat snygg, även om den inte direkt sticker ut bland de flesta Disney- eller DreamWorks-produktioner idag. Då och då kommer riktigt roliga inslag som passar även en äldre publik.
Men mest myser jag under den första halvtimmen av filmen. Den härliga och varma stämningen på gården där Ferdinand växer upp, känns som hämtad ur en riktigt mysig berättelse i Pixar-klass. Så fort ”Tjuren Ferdinand” lämnar gården hittar filmen aldrig tillbaks till samma familjära ton. Därefter verkar man ha hellre satsa på snabba jakter och fart, vilket tyvärr tar fokus från en annars fin historia.
Kärnan i berättelsen är budskapet om att man ska få vara sig själv, oavsett samhällets förväntningar eller vad kompisarna tycker. Att det är coolt att gå mot strömmen, prata känslor, och värna om djur och natur. Föräldrar kan med fördel diskutera vad manlighet och mod innebär med sina barn.
Själv har jag glömt filmen redan samma kväll. Kul och mysigt för stunden – filmen lär bli ett säkert kort för alla biosugna och jullediga småttingar, även om de mest högljudda ”Bravo! Excellente! Magnifico! Esplendido!” uteblir.