Jordan Peele håller publiken i ett brutalt järngrepp

De har blodröda uniformer, en mordisk blick och vassa saxar till vapen. Fyra objudna gäster dyker plötsligt upp utanför familjen Wilsons sommarhus, och vägrar ge sig av. Det värsta av allt – de ser ut att vara familjen Wilsons onda tvillingar.

Mer än så vill du egentligen inte veta om ”Us”, en film som låter den krypande otäcka stämningen och terrorn sakta smyga sig på, innan den försöker förklara sitt övernaturliga upplägg. Regissörens mörka mardröm funkar allra bäst om man kopplar bort hjärnan, slutar leta efter logik och bara låter sig svepas med.

Jordan Peele har mångas ögon på sig efter den starka debuten med ”Get Out”. Ett makabert mysterium paketerat ihop med samhällskritik i en av 2017 års allra skarpaste filmer. Hur följer man upp det? Inte genom att upprepa sig, iallafall. Hans andra långfilm ”Us” spelar också i skräckgenren, men där slutar de flesta likheter. Vid en jämförelse är ”Us” mer våldsam, mer udda och tyvärr också mer osammanhängande än ”Get Out”. Peele håller oss på helspänn och låter oss länge gissa var handlingen är på väg, men det visar sig rätt lönlöst. Det urspårade slutet är svårt att förutse. Hans vaga budskap – en kommentar kring utanförskap och klassklyftor, kanske? – skär sig med den blodiga storyn.

”Us” är en film med flera lager, för den som vill gotta ner sig i dess symbolik och hitta en djupare mening. Den lämpar sig utmärkt för en omtitt, och jag tror att man kommer se filmen ur en helt annan vinkel andra gången. Dock vet jag inte om man hittar så mycket mer där, än Peeles ganska oklara avsikter. Jag gillar en smart skräckis, men denna är inte fullt så genomtänkt som den vill ge sken av.

Den funkar lyckligtvis bättre än väntat som en riktigt effektiv home invasion-thriller. En familj som kämpar för livet under en helvetesnatt. Skräcken i att se nära och kära fara illa, och det oförutsägbara och ostoppbara hotet som bara är ute efter att döda. Det påminner mig om fina rysare som ”It Follows” och ”The Strangers”, och det skadar inte heller att regissören är en jävel på att skapa spänning som känns i hela kroppen.

Här finns många grepp som är välbekanta i skräckgenren, som plötsliga hoppa-till-scener, men Peele lyckas få även de värsta klyschorna att funka. Detta eftersom han tar sin historia och sina rollfigurer på allvar. Musiken hjälper till att bygga en obekväm atmosfär, och det snygga fotot och klippningen skapar i filmens bästa stunder en mästerligt mörk mardröm.

Det är också en film som lyfts riktigt starka skådespelare, något som denna genre inte är direkt bortskämd med. Främst skiner Lupita Nyong’o i dubbla roller, som den plågade mamma Adelaide och hennes psykotiska alter ego. Winston Duke lättar upp stämningen som pappa Gabe, med en ironisk kommentar alltid nära till hands även i de jävligaste ögonblicken. Men även Elisabeth Moss lyckas omvandla en liten och till synes arketypisk biroll till en minnesvärd karaktär.

Jag har mina invändningar, främst mot den långsökta storyn som ju är filmens grundpelare. Den osannolika handlingen kan stöta bort vissa, och regissörens svårtydda poäng kanske förvirrar andra. Hade det blivit en bättre film utan den skruvade ”förklaringen” i slutet? David Lynchs ”Mulholland Drive” lyckades skapa obehag utan att servera publiken alla svaren (inga likheter i övrigt).

Men det går ändå inte att bortse från vilken ruggigt effektiv skräckupplevelse ”Us” bjuder på. Det är en frisk fläkt i sin genre, och en lovande ny milstolpe i Jordan Peeles karriär. En karriär som ska bli en njutning att följa, i förhoppningsvis många år framöver.