Det är lite som när ett barn välter ut hela leksakslådan på golvet och låter Jabba the Hutt, mumintroll och G.I. Joes kriga loss. Fuck logik, liksom, i Luc Bessons universum får alla vara med och leka. Regissörens entusiasm går inte att ta miste på när han får 200 miljoner dollar att spendera på sin alldeles egna ”Star Wars”. Faktum är att Besson knappast haft såhär kul sedan ”Det femte elementet” för 20 år sen, och det är en skaparglädje som smittar av sig på mig i publiken.
Från de allra första bilderna från en fridfull, Pandora-liknande paradisplanet, njuter jag av varenda bildruta och letar efter filmreferenser och inspirationskällor. Fast egentligen är det tvärtom, det är Pierre Christin och Jean-Claude Mézières franska seriealbum ”Linda och Valentin” som sägs ha influerat några av de senaste 50 årens klassiska science fiction-äventyr.
Bakom den långa titeln ”Valerian and the City of a Thousand Planets” (puh!) döljer sig filmatiseringen av en av de totalt 23 historierna. Besson blev kär i karaktärerna redan i tonåren, men först nu är tekniken mogen för att göra sci-fi-historien rättvisa på vita duken. Och wow, så vackert. ”Valerian” är en av årets snyggaste filmer!
Det känns som att oändligt med jobb har lagts ned på minsta lilla detalj. Från mode och alla excentriska dräkter som bara skymtar förbi i någon sekund, till den gigantiska mega-staden Alpha som tusentals vitt skilda rymdraser kallar sitt hem. Filmen rusar mellan spektakulära miljöer och häftiga karaktärer som för att hinna visa så mycket som möjligt.
Om han bara vore en lika taggad historieberättare. För handlingen – om två rymdagenter som undersöker ett hot mot Alpha – intresserar mig inte i närheten av lika mycket som det visuella.
Besson förlitar sig också på att hans två huvudrollsinnehavare ska räcka för att bära upp filmen. Och även om Dane DeHaan skruvat upp leading man-charmen till max, även om Cara Delevingne lånar drag av tuffa hjältinnor som Leeloo, så räcker det bara inte. Karaktärerna är designade att vara lätta att tycka om, men de förblir förvånansvärt endimensionella. Även i 3D.
Rihanna hoppar in som skepnadsskiftande kabarésångerska, och Ola Rapace dyker upp för att leda ett farligt uppdrag. Lyssna noga: bakom några av rymdvarelserna döljer sig John Goodmans och Elizabeth Debickis röster. Det är stjärnspäckat där ute i rymden, samtidigt som många biroller gått till fransmän (det här är fortfarande en fransk produktion).
Men kunde vi inte åtminstone ha fått en härligt excentrisk, maktgalen rymdskurk? Var finns Zorg när man behöver honom? Filmens stora konflikt verkar annars vara att Laureline gång på gång stöter bort Valerians frierier… och alla kan räkna ut hur det kommer att sluta innan eftertexterna rullar.
Actionscenerna är spektakulära och kreativa – hur snyggt som helst med en gangsterjakt som pågår i två dimensioner samtidigt! Humorn är aldrig långt borta, så kom ihåg att i biomörkret kan alla höra dig fnittra. Budskapet, en vädjan om fred på jorden och respekt för andra kulturer, går heller inte obemärkt förbi.
Och platta karaktärer till trots, är det som sagt lätt att tycka om Valerian och Laureline. Jag hoppas vi ges chansen att se relationen utvecklas, och får utforska Luc Bessons färgsprakande galax vidare, i en eller några uppföljare. Förhoppningsvis med lite mer drama och tyngd, för balansens skull. Det är trots allt en enorm leksakslåda att utforska på bara två timmar, och vi har bara skrapat på ytan.