Snygg, spektakulär action i den största X-Men-filmen hittills

Den största, längsta och dyraste ”X-Men”-filmen hittills är också lätt en av de bästa.

Att se ”X-Men: Apocalypse” är som att besöka ett sprudlande släktkalas. Jag blir lätt nostalgisk av att se så många karaktärer från förr återvända. Senaste filmen ”Days of Future Past” sabbade hela tidslinjen, och gav filmskaparna en kreativ frihet att tänka om och göra rätt med en del mutanter. Därför möter vi till exempel vingklädda Angel på nytt, Nightcrawler är tillbaka som tysk emograbb, Cyclops som tonåringen som just har upptäckt sin lasersyn, och så vidare. Begåvade unga skådisar tar över i många roller, men samtidigt känns de här karaktärerna som mina gamla vänner.

Året är 1983. Tio år har passerat sen sist. (Fortfarande åldras ingen! Mutantgenerna klär dem väl.) Vardagen rullar på i professor Xaviers skola för ”begåvade ungdomar”, och Magneto har lämnat skurkrollen för anonymt familjeliv någonstans i Polen. Mutanterna gör inte mycket väsen av sig, X-Men som team verkar ha avvecklats. Men det är inte lugnt länge till. I en egyptisk grav har någon väckts till liv…

Världshistoriens förste mutant, En Sabah Nur, gör entré. En skurk med pondus och storhetsvansinne. Han var en gud för egyptierna, men hade oturen att begravas levande i tusentals år. Nu vaknar han upp på 1980-talet – till axelvaddar! Pudelfrillor! MTV! Inte undra på att han blir bitter och vill förgöra världen. Oscar Isaac spelar honom som en ruggigt ful men märkligt övertygande ledare, som lyckas charma till sig ett följe av mäktiga mutanter. Snart kan apokalypsen börja. Professor Xavier, troligen den sämsta rektorn sedan Dumbledore, tycker det är en god idé att låta sina unga elever slåss på liv och död. 

Vi måste prata om massdestruktion på film. Det där ogenomtänkta sättet att riva skyskrapor och krossa storstäder. Det som bara blir själlösa bilder i förbifarten, som aldrig riktigt känns verkliga. Här blåser Sydney iväg på några sekunder. Inga reaktioner. Storskurken möblerar om i Kairo, och det är som om ingen någonsin bodde där. Har inte effekt-teamet haft lite väl roligt i CGI-sandlådan? En förödelse av bibliska proportioner ska äga rum, men bilderna pumpas ut med en axelryckning. ”X-Men: Apocalypse” behövde inte ta till så billiga knep.

Men nog om det. Ni såg ju betyget där uppe. Jag gillar det här! Ambitiösa ”X-Men: Apocalypse” sköljer över publiken med så mycket roligt, att man knappt hinner störa sig på detaljerna som funkar mindre bra. Det är en blockbuster med högt tempo, mycket känslor, häftig action och härlig humor om vartannat. Men också ett inspirerande budskap för alla som någon har känt sig som en outsider.

Jag har inte läst serierna. Men på bioduken är X-Men sällan några ouppnåeliga idealhjältar, och det skiljer dem från mycket i denna genre. De är lättare att relatera till än de andra muskelgrabbarna från Marvel. Wolverine får vara undantaget som bekräftar regeln, men här handlar det snarare om vilsna tonåringar, utstötta, ”freaks”, som lär sig att det som gör dem annorlunda inte är ett handikapp, utan en tillgång. En superkraft som kan användas till att göra gott i världen. Eller ont? Där kommer nästa spännande lager i den här filmserien. Man kan inte alltid dela in mutanterna i hjältar och skurkar. Deras motivation och övertygelse kan variera från film till film, från dag till dag. Det gör dem lite mer oförutsägbara, och lite mer mänskliga. Även med blå hud eller telepatiska krafter kan vi känna igen något från oss själva.

Nämnde jag förresten att filmen är den snyggaste i serien? ”X-Men: Apocalypse” ser spektakulär ut! Varje bildruta badar i färg, varje scen är stiligt designad. Mutanterna med sina coola frisyrer och dräkter måste vara en cosplayers våta dröm, en punkig freakshow som brutit sig ut ur en musikvideo och hamnat i ett Tekken-spel. Rätt mäktiga dueller väntar. Quicksilver får den bästa scenen – igen. Han skruvar ner tiden och spexar loss i ett underhållande och poppigt comic relief-inslag, som också är en oväntat dramatisk scen. Här höjer de visuella effekterna faktiskt filmen till nya nivåer. 

Många historier och livsöden ska få plats i ”X-Men: Apocalypse”, som trots sin långa speltid gärna kunde vara längre. Michael Fassbenders Magneto får mest utrymme, men i övrigt lämnar de (numera) gamla rävarna som Jennifer Lawrence/Mystique och James McAvoy/Xavier plats åt coola nykomlingar, som är filmens riktiga styrka. Så förhoppningsvis har vi inte sett det sista av X-Men än. Särskilt när X-Men-franchisen förnyar sig själv och finslipar formulan för popcornunderhållning för varje film.