Lyckat recept på en romcom-succé

Ibland önskar jag att jag vore en härlig medelålders tant, så jag kunde samla ihop alla mina härliga medelålders väninnor och gå på vår årliga biofilm och skratta så vi kiknar till något som ”Tisdagsklubben”. Sen skulle vi dra raka vägen till närmaste sushibar och skölja ner ångade gyozadumplings med alldeles för mycket Riesling, medan vi snackar skit om våra kära karlar och skissar upp stora fylleplaner för framtiden.

Nej, egentligen önskar jag inte det. Men ni fattar. Lite avundas jag alla er som har den här bioupplevelsen framför er.

Det här är en film med en väldigt tydlig målgrupp, gjord både av och för kvinnor i ”en viss ålder”, som ibland kan behöva en push framåt och påminnas om att livet inte är slut för att man nått 60-strecket. Budskapet – om att våga bryta upp med gamla vanor och följa sina drömmar – dukas fram med en sån inspirerande lust och energi att det lätt smittar av sig på de allra flesta.

”Tisdagsklubben” handlar om Karin (Marie Richardson), som firar rubinbröllop med Sten (Björn Kjellman) när nyheten om makens hemliga älskarinna kommer som en chock. I samma veva dyker en gammal bekant upp från ingenstans och lurar med Karin på matlagningskurs. Den leds av tjurige stjärnkocken Henrik (Peter Stormare), som verkar allt annat än sugen på att lära ut matlagningens ädla konst till en stökig skara amatörer. Men tisdagskvällarna i köket blir ett välkommet avbrott från vardagen som väcker Karins gamla cateringdrömmar till liv igen, och snart verkar även Henrik mjukna inför hennes nyfunna passion.

Men egentligen handlar det inte så mycket om att hitta kärleken på äldre dar. Snarare om att hitta sig själv, eller hitta tillbaka till den lyckligt naiva 20-åring man en gång var, då allting kändes möjligt.

En uppsluppen Richardson matchas fint av väldigt roliga Sussie Eriksson och Carina M. Johansson. De stjäl i stort sett varje scen som två färgstarka knasbollar till väninnor, som alltid har nära till skratt, svordomar och sprit. Det blir fnittrigt, flamsigt – och rätt oemotståndligt.

Överlag har regissör Annika Appelin hittat de rätta ingredienserna för en publikmagnet. Här bjuds det på vindränkta tjejkvällar, spontansång i bilen, linedance i ladan till en countryversion av Roxettes ”The Look”, trallvänlig fransk pop på soundtracket och så (herregud!) dessa ständiga slowmotionbilder på läckra maträtter som får det att vattnas i munnen. Addera mycket humor, en gnutta romantik, och rör om.

Sen har de mage att göra filmen så jäkla tjusig också! Varje detalj, ner till minsta kaffekopp och scarf, är fint färgkoordinerad för att matcha den begynnande hösten i de många snygga Göteborgsbilder som ramar in historien. Så genommysigt att Nora Ephron hade blivit stolt.

Jag hade väntat mig att höra mer cyniska röster när det kommer till en svensk romcom, en genre som trots goda försök sällan bjuder på några filmiska höjdpunkter. Men publikens spontana jubel och applåder efter premiärvisningen på Göteborg Film Festival tyder på att ”Tisdagsklubben” borde kunna bli en riktig biosuccé.