Regimkritik och ond bråd död

Som galjonsfigur i propagandakriget mot det totalitära Capitol har Katniss Everdeen ingjutit livsavgörande hopp i oppositionen genom hela filmserien. Det har kostat på, och Jennifer Lawrence förkroppsligar krigströtthet och emotionell utmattning med ett rent mästerligt eftertryck. Hon är, utan att någon för en enstaka sekund hade väntat sig något annat, ruggigt bra hela vägen i mål. Bara så att man har det ur vägen, så här inledningsvis.

Kamerorna är med på slagfältet även i ”The Hunger Games: Mockingjay – Part 2” – som alltså tar vid direkt där den förra filmen slutade – men strategin att manipulera massorna genom media och ständigt slå tillbaka mot president Snow ur försvarsläge börjar kännas gammal. Det är tid för handling. Fast besluten om att få slut på kriget en gång för alla beger sig därför Katniss mot huvudstaden för att dräpa Donald Sutherlands skrupelfria envåldshärskare på bästa sändningstid. Något som visar sig vara ett dyrköpt beslut.

Den avslutande filmens berättarstruktur påminner i långa partier om ett TV-spel. Katniss och hennes vänner avancerar gradvis framåt genom ett krigshärjat stadslandskap som motståndarsidan har preparerat med alla tänkbara dödsfällor och otrevliga överraskningar. De gör framstötar, får ordentligt med pisk, retirerar och försöker vinna mark på annat håll. Regissör Francis Lawrence beslut att uppehålla sig på denna marknivå så pass länge stärker mitt emotionella engagemang i rollfigurerna. Till och med träbocken Gale Hawthorne, som i långa stycken har varit nästan outhärdligt tråksnygg, blir levande på så här nära håll och med döden i hasorna. Triangeldramat där Katniss förväntas välja mellan honom och Peeta Mellark är plötsligt intressant. Förvisso inte lika intressant som scenerna där Donald Sutherland får vara släpigt ondskefull, och just de scenerna råder det bristvarning på.

Där den andra och tredje filmen kunde te sig aningen splittrade har ”Mockingjay – Part 2” en direkthet i berättandet som den delar med den inledande ”The Hunger Games”. Den har också en svärta och en bodycount som inte står valfritt ”Game of Thrones”-avsnitt långt efter. Priset för att göra revolution i Panem kunde knappast vara högre.

När röken har lagt sig får man konstatera att filmatiseringar av populärlitteratur-följetonger sällan blir så lyckade som här. Spekulationerna om huruvida Jennifer Lawrence med följe tänker återvända till Panem för ett fjärde hungerspel eller inte – trots att ingen bokförlaga finns – känns nästan inte cyniska. Jag följer gärna härmskrikans kamp mot överheten en gång till.

Och Woody Harrelsons blonda, vildvuxna page följer jag vartsomhelst.