Det är lyckliga dagar. Nyhetsankaret Anna (Trine Dyrholm), arkitekturföreläsaren Erik (Ulrich Thomsen) samt tonårsdottern Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) befinner sig i huset som Erik vuxit upp i som barn. Erik har fått ärva bostaden och vill sälja men Anna, som längtar efter förändring i livet, tycker att det vore en bra idé att behålla huset. Hon föreslår att de ska haka på tidens nymodigheter och starta ett eget kollektiv. Innan hon fått grönt ljus har förstärkning redan ringts in och rekryteringsprocessen är trots stor skepsism från Eriks håll i full gång. Erik, Anna och Freja får tillökning av Ole, Mona, ett par med en son som ”inte kommer bli mer än 9 år” och Allon (spelad av en Fares Fares) som inte ens har råd att betala hyra och börjar grina vid minsta lilla negativa yttring mot honom.
Men Annas höga tolerans och liberala syn får hela hushållet ta skada av. Erik börjar vänstra med en student och när det väl är dags att öppna upp om affären försöker Anna hålla god min. Emma (Helene Reingaard Neumann), som hennes yngre ersättare heter, flyttar in i kollektivet och knastret blir långsamt högre. Anna är inte tillfreds med att höra sitt ex sätta på sin nya flickvän i rummet bredvid och får ett nervöst sammanbrott av de nya omständigheterna.
Vinterberg är lite av en specialist på att skapa dålig stämning. I ”Festen” bjöd han in till en 60-års fest som slutade i avslöjanden av mörka familjehemligheter, i ”Jakten” blir en förskolelärare anklagad för att ha förgripit sig på en av eleverna och i ”Kollektivet”, som sägs vara inspirerad av regissörens egna upplevelser i barndomen, förlorar huvudkaraktären all självrespekt inför allmän beskådan.
Här får vi se vuxna människor regregera till en konstant tillförsel av pilsner. Trine Dyrholm håller en hög ribba och Ulrich Thomsen är sådär. Bäst är han i en scen när han får utbrott, leker hövding och hotar om att kasta ut allesammans för att deras kollektiva vilja strider emot hans egna. Men gyckleriet tar över, konflikthanteringen i “Kollektivet” är tunnare än den brukar och filmen lider av en tonal osäkerhet. Delvis beror det på dotterkaraktären som inte tillför någonting till handlingen och vars sidohistoria gärna fått strykas och bytas ut mot små inslag om samboendets svårigheter.
Vinterberg prövar på lite mer färg men vi vet alla att skandinaver klär bäst i svart.