”The past is never dead. It’s not even past.”
Med ett välkänt citat av William Faulkner inleds en thriller där Amerikas skamfläckade historia på ett listigt vävs samman med nutid. Filmen serverar kalla kårar och en tankeställare som ligger rätt i tiden.
Vi tas med till 1800-talets amerikanska Södern under inbördeskriget, där de ständigt hunsade slavarna på en bomullsplantage börjar få nog av förtrycket. Plötsligt kastas vi till en modern storstad för att se hur färgade människor än idag möter på smygrasism. Janelle Monáe (”Dolda tillgångar”) bär upp filmen via dubbla roller. I det ena scenariot är hon Veronica, en framgångsrik författare på bokturné för att prata om förtryck och inkludering. I det andra är hon själv en av de plågade slavarna som planerar revolt.
Hur dessa två världar hänger ihop är det stora mysteriet som håller publiken som på nålar, hela vägen fram till det nagelbitande slutet.
”Antebellum” kan delas in i tre väldigt distinkta akter. Först ett drama som vill skildra slaveriets terror. Arbetarna får endast prata när de blir tillsagda. Kvinnorna förväntas ställa upp på sex med sydstatssoldater. Man blir påmind om klart bättre filmer på temat, men en del scener är ändå jobbiga att se. Plantagens rika ägare (Jack Huston och Jena Malone) står för omänskligt beteende som får det att vrida sig i magen.
Tonen skiftar helt i mittendelen när Veronica möter upp väninnor för en helkväll ute på stan. Gabourey Sidibe (”Precious”) lättar upp stämningen med snärtiga repliker medan champagnen flödar. Jag trivs i deras sällskap, och skulle kunna betala för att se en hel chick-flick med tjejernas flörtiga eskapader. Men vart leder det hela? Och hur f*n hänger det ihop med scenerna vi tidigare gick se?
Sista akten ger äntligen alla svar, och thriller-publiken får valuta för pengarna. Det är svårt att prata om ”Antebellum” utan att avslöja något, men säcken knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Monáes tuffa, rebelliska hjälte påminner i sina finaste stunder om Elisabeth Moss i ”The Handmaid’s Tale”, en annan häftig kvinna som vägrar ställa sig i ledet och tar fajten mot förtryck.
Regissörerna, duon Bush + Renz, har sagt att de ser sig själva som aktivister som uttrycker sig genom konst. Deras aktivism paketeras här in i en ”mystery box” och säljs in en skräckfilm (en mycket missvisande beskrivning). Deras debutlångfilm är en effektiv och annorlunda thriller, som visserligen lånar in idéer och twistar från andra kända titlar men bjuder samtidigt på en uppfriskande originell filmupplevelse.
Man ska inte hoppas på en lika smart social satir som i ”Get Out”, och storyn kan i efterhand kännas lite tunn, men jag har iallafall aldrig tråkigt under filmens gång. Inte heller lyckas jag pussla ihop vart det hela är på väg – mer slipade thrillerfans kanske räknar ut överraskningarna på förhand.
Man kan se ”Antebellum” på ett ytligt plan, som ett mysterium med ”Django Unchained”-vibbar. Men du behöver inte gräva djupt för att hitta kritiken mot ett samhälle där hudfärg än idag dikterar hur människor särbehandlas. Högaktuellt i tider då Black Lives Matter och de vitas privilegium flitigt diskuteras, utan att man för den delen tvångsmatar publiken med en politisk agenda.
Enligt regissörerna är filmen främst riktad mot de amerikanska tittarna. Det ges en del att fundera över, om hur dagens rasism i USA kan länkas direkt tillbaka till bojorna från slavtiden.
”The past is never dead. It’s not even past.” Faulkners citat hamnar i nytt ljus efter att man sett filmen.