Ridley Scott målar med stora penseln men går vilse i bibelklyschor

Att veteranen Ridley Scott har en fäbless för episkt storslagna kostymfilmer är knappast en nyhet. I den senare delen av regissörens karriär har matinéäventyren duggat tätt, en del lyckade; som ”Gladiator” och den reviderade versionen av ”Kingdom of Heaven”. Andra har fallit pladask, så som ”Robin Hood” och ”1492 – Den stora upptäckten”. När Scott, som nu är inne i en otroligt produktiv fas av i slutet av sin karriär (han är trots allt 75 år) med 8 filmer släppta på 10 år, nu gjort film av den bibliska Moses är det kanske hans mest storslagna produktion någonsin. Tyvärr visar det sig i det här fallet att gammal inte är äldst.

Här har Scott förvandlat den bibliska berättelsen om Moses till ett broder mot broder-drama av mycket klassiskt snitt. Ni har hört det förut: två pojkar växer upp tillsammans i faraos Egypten. Den ene, Ramses, kommer efterträda sin åldrande far och ta över makten över hela kungariket. Den andre är Moses, prins men utan blodsrätt till tronen. När historien tar sin början är de såta vänner, men gissa om ödet kommer sätta käppar i hjulen för deras vän- och broderskap? 

Det börjar bra – tronstaden Memfis är en imponerande skapelse. Kostymerna påkostade. Fotot är snyggt, stramt och de datorskapade effekterna används smakfullt och effektivt. I jämförelse med till exempel Peter Jacksons luddigt pastellartade Hobbitfilmer, vinner ”Exodus” stilpoäng. Även skådespelarna gör bra ifrån sig, Bale har sedvanlig intensitet och pondus som Moses och Joel Edgerton gör Ramses övertygande om än något endimensionell. Castingen i övrigt är lite märklig. Sigourney Weaver dyker upp som egyptisk drottning och har bara en handfull repliker, John Turturros farao har lite mer tid men känns samtidigt rejält malplacerad. Överhudtaget är Scotts val att rollbesätta majoriteten av de egyptiska och judiska rollfigurerna med vita filmstjärnor ganska underligt. Flera gånger tar det mig ur illusionen, som när ”Trainspotting”-Spud dyker upp som egyptisk rådgivare med sedvanligt flaxande armar. 

Det finns mycket som funkar hyfsat i ”Exodus”. Tempot är bra, trots sin långa speltid känns filmen rappt berättat. Actionscenerna är snyggt iscensatta, om än ganska rutinmässiga och framförallt fotot är som sagt rasande snyggt. Men samtidigt står det halvvägs in i berättelsen klart att Ridley Scott går på tomgång den här gången. Den ödesmättade stämningen blir snart kvävande när rollfigurerna håller tal på tal fulla av klyschor. En serie scener där Moses konfronteras med gud – här i formen av en liten pojke – fungerar inte riktigt. Och Alberto Iglesias kletiga soundtrack försöker mjölka varje uns av drama ur varje scen. Det blir snabbt tröttsamt.

Trots sitt bibliska tema är ”Exodus” ingen dogmatisk religiös film. Agnostikern Scott ser till att det finns utrymme för tvivel – det är en grym och nyckfull gud vi möter här. Och Moses får sin vision och mötet med den brinnande busken efter att ha fått ett hårt slag i huvudet. Kanske var allt bara inbillning? Delningen av röda havet, filmens mest storslagna scen, sägs vara inspirerad av en tsunami. Kanske var det bara naturens nyckfullhet, tycks Scott säga.

I slutändan är ”Exodus” ett ambitiöst och vackert filmbygge som faller ihop under tyngden av sina storslagna pretentioner. Det blir varken hackat eller malet. Brödrakonflikten känns blodfattig och ensidig, Ramses skildras som en vansinnig superskurk medan Moses är rättrådig och humorlös. Skildringen av filmens namn, judarnas stora flykt från Egypten till Kanaan, berör inte, trots alla ömkande stråkar i världen. Moses romans med en fåraherdes dotter och deras gemensamma familjeliv glöms snabbt bort när han blir uppfylld av guds rättfärdighet. Nej, Ridley Scott kan betydligt bättre än så här. Se gärna ”Exodus” för dess bilder och storslagna matinékänsla. Men förvänta er ingen ny ”Gladiator”.