”Vårt umgänge med andra människor består huvudsakligen i att diskutera och värdera vår nästas karaktär och beteenden. Detta har medfört att jag frivilligt avstått från praktiskt taget all samvaro.”
Med dessa ord inleder Bergman roadmovien ”Smultronstället”. En vän till en vän kallade detta fenomen en gång för Skavet. Skavet uppstår in i en relation när man gjort precis det som Bergman pratar om. Värderat och betraktat varandras beteenden till leda. Bergman visste förstås till att formulera det än mer träffsäkert och med ”Smultronstället” får man ta del av Skavet på flera sätt. Ingen lär se denna klassiker utan att bli berörd för Bergman värjer inte för livets nattsvarta baksida. Ett gubbigt själsliv? Absolut, men det är också förbannat bra.
I ”Smultronstället” får vi följa läkaren och professorn Isak Borgs biltur till Lund där han ska promoveras till jubeldoktor. Victor Sjöström briljerar som den tillsynes iskalle och egocentriske doktorn vars resa börjar med en dröm om döden. I drömmen dånar kyrkklockorna, en symbolisk begravningsdroska passerar förbi och Isak ställs ansikte mot ansikte med en man utan ögon. Surrealism och mysticism möter Freudianska undertoner och Jung-inspirerade arketyper i detta svart-vita drama omhuldat av ett japanskt spökstory-filter. Teman som egoism, ensamhet, äktenskapskval, ungdom kontra ålderdom, moderskapet, minnens tillflyktspotential samt vetenskap kontra religion vävs samman nästan sömlöst. Ofta på ett ytterst konkret vis som med inzoomning på klockor utan visare och samtal om flickor som vill gifta sig med sina pappor. Livets kval är maxade och detta är också min eventuellt enda kritik av filmen – att så många teman slåss om uppmärksamheten. Även om det fyller en slags symbolisk funktion hade jag möjligen önskat mer fokus. Samma gäller berättarrösten som emellanåt konkurrerar med bilden som språkrör istället för att samspela.
Likväl är filmen poetisk på ett sätt som idag känns ovanligt uppfriskande. En gubbes tillbakablick på livet må vara ganska osexigt, men där ”Smultronstället” kunde varit bara ännu en (även om möjligen den första) roadmovien där gubbe pratar ut med ung tjej, här spela av Ingrid Thulin, förför Bergman mig med sitt manus. Jag skulle kunna fylla recensionen med minnesvärda citat och uttryck som ”gammelmansfiness” och ”psykoonani”. Om man idag brukar prata om att böcker allt oftare får en mer filmisk berättarstruktur skulle jag vilja påstå att ”Smultronstället” är mer skönlitterär: ”Steg fram för mitt öga med styrkan av ett verkligt skeende.”
Humorn är också bländande nattsvart. Jag fnissar till när doktorsgubbarna struttar i procession utanför Domkyrkan och när Isak rättfärdigar sitt barnsliga beteende inför hushållerskan Agda med att säga ”Händelsevis så råkar jag vara fullvuxen.”
Att alla kvinns ser ut som en 50-tals reklam för dammsugare får man svälja, ingen undkommer ändå Skavet, kanske för att ”det (enbart) är rena egoismen att vi inte slagit ihjäl varandra ännu”. ”Smultronstället” gestaltar nästintill perfekt ensamheten som ärvs genom generationer. Jag vet inte hur Bergman överlevt idag – det manliga geniet – men ärligheten som han säger sig vilja gestalta tonar in på vissa allmänmänskliga beteenden. Rör det som om ett borgerligt själsliv eller har frågeställningarna någon arkaisk förankring? Så länge det känns äkta kvittar det mig vilket. Kanske är också det som gör filmen till en klassiker.