Romantiskt drama utan puls

Vill du se vad Alicia Vikander ger sig på för spännande projekt nu när hon har en Oscarsstatyett att slänga upp på förhandlingsbordet? I så fall är det inte ”Tulpanfeber” du ska se. Den här filmen spelades nämligen in redan 2014 och sedan dess har premiärdatumet flyttats fram så många gånger att vi har tappat räkningen. Vad som har hänt bakom kulisserna kan vi inte veta säkert, men det har talats om att testpubliken upprepade gånger gett filmen tummen ner, och efter att ha sett filmen låter det inte alls som en orimlig förklaring.

”Tulpanfeber” utspelar sig i Amsterdam i början av 1600-talet, under en period då det tydligen rådde fullständig tulpanfeber i regionen. Några år senare skulle tulpanbubblan spricka, men än så länge spekuleras det åt höger och vänster. Skäggiga män står på stolar och hojtar om ovanliga tulpanlökar medan andra viftar med sedelbuntar. Här finns pengar att tjäna, men också pengar att förlora. Någon stackare förlorar faktiskt så mycket att han dränker sig i kanalen.

Mitt i allt det här möter vi Alicia Vikanders karaktär Sophia som efter uppväxten på barnhemmet blir hemskickad till den förmögne Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz). Tanken är att hon ska föda den äldre mannens barn, men hur många gånger hans ”soldat” än är redo låter graviditeten vänta på sig. I det ekande tomma huset vankar de av och an i sina parodiskt stora pipkragar. Tystnaden är talande och de tillbakahållna tårarna skvallrar om att situationen är ohållbar.

Men! När Cornelis anlitar den lovande konstnären Jan Van Loos (Dane DeHaan) för att föreviga paret på sin duk blir Sophias tillvaro desto mer passionerad. Inte med den snustorra Cornelis alltså, utan med den smutsiga, vilda och mer jämnåriga konstnären. Situationen kompliceras ytterligare när hembiträdet Maria (Holliday Grainger) blir gravid med fiskbudet, något hon till varje pris måste dölja för att inte bli utkastad på gatan.

Snart börjar en märkligt utstuderad plan ta form. En plan som bland annat involverar identitetsbluffande och spekulation på den osäkra tulpanmarknaden. När jag ser filmen är jag fullt medveten om att det är nu jag borde vakna till, men istället kommer jag på mig själv med att gå från hälsosam nyfikenhet till stum förundran.

Filmen är baserad på en roman av Deborah Moggach och manuset är skrivet av Tom Stoppard. Stoppard har tidigare skrivit filmer som ”Shakespeare in Love” och ”Solens rike”, men det här är sannerligen inte hans finaste stund. Filmens grundläggande premiss inte ett dugg trovärdig och manuset känns så ansträngt att jag börjar treva efter skämskudden.

Att filmen inte lyckas greppa tag beror inte bara på det krystade manuset, utan också på det tillbakahållna skådespeleriet. Alicia Vikanders karaktär känner jag till exempel ingenting för. Dane DeHaans konstnär känns som en platt karikatyr och Christoph Waltz går helt och hållet på rutin. Bäst är Holliday Grainger som det kuvade hembiträdet och Judi Dench som tulpandealande nunna, men det är ju inte deras film.

Sen har vi det här med kulisserna, kostymerna och det teatraliska sätt som alla för sig på. Jag vet inte om det är för att DeHaan har något Hobbit-likt över sig med sina tajts och sin yviga frisyr, eller om det är att för att Justin Chadwicks Amsterdam ger mig Laketown-vibbar, men jag tänker mer ”Sagan om Ringen” än vad jag tänker Europa på 1600-talet.

Nej, ”Tulpanfeber” är en film som lär passera ganska obemärkt i sommar, och det är nog ingenting som varken Alicia Vikander eller filmbolaget kommer att gråta floder för.