Rutinmässig dansk deckare

Jussi Adler-Olsens populära böcker om det minst sagt dedikerade Carl Mørck och hans arbete i Köpenhamnspolisens Cold Case-grupp har gjort succé och översatts till en rad språk. I dessa Nordic Noir-tider var det naturligtvis bara en tidsfråga innan filmatiseringen kom som ett brev på posten och förra årets ”Kvinnan i rummet” var en förvånansvärt kompetent deckare. Tyvärr gäller inte det omdömet för uppföljaren.

Den här gången börjar Mørck nysta i ett nästan trettio år gammalt mordfall. Ett syskonpar hittades brutalt mördade i en stuga och polisens utredning pekar mot ett överklassinternat i närheten. Men utredningen kommer ingenvart, fram tills en hangaround till överklassbratsen träder fram och tar på sig skulden. Men när Carl Mørck lyfter på stenarna visar det sig att sanningen inte är fullt så enkel, är han en konspiration på spåren eller var det den skyldige som fick sitt straff den där gången för många år sedan?

Även den här gången är Fares Fars tillbaka som Carls jovialiske sidekick Assad som lättar upp stämningen så fort Carl sänker stämningen med sin buttra uppsyn. Som ett radarpar funkar de hyfsat bra även om Nikolaj Lie Kaas tolkning av Carl ibland drar iväg lite för mycket åt emohållet. Även i birollerna återfinns bra skådespelare den här gången, speciellt Danica Curcic gör en mycket bra insats som en ung kvinna som är inblandad i intrigen. Svenske David Dencik har fått spela många sliskiga typer de senaste åren och så även här. Han är som alltid bra men det är inte utan att man kan önska att han får lite mer bredd på sina utländska roller. 

Det som inte fungerar lika bra är själva deckarstoryn. Det hoppas friskt mellan olika tidseror och mellan olika karaktärers synvinklar, ibland fungerar det som det ska, andra gånger förvirrar det mer än vad det hjälper. Att det dessutom ganska snart visar sig vara en rak hämndberättelse, av den typen man sett hundratals gånger tidigare, gör inte saken bättre. När finalen ska knyta ihop säcken står klyschorna som spön i backen och det händer både en och två gånger att jag kastar metaforiska popcorn mot duken.

Nej, det här är inte i samma klass som föregångaren. ”Fasanjägarna” är aldrig mindre än en habil deckare, men aldrig heller mer än så. Behållningen blir skådespeleriet och Fares Fares danska snut. Tills nästa del i serien hoppas jag att teamet skärper till sig och återgår till nivån de höll med ”Kvinnan i rummet”.