En rymdthriller som följer regelboken

Jorden hotas av en akut energikris. Nationer går i krig medan planetens tid tickar ner. Lösningen kan finnas uppe i skyn, på rymdstationen Cloverfield. Besättningen på sju man har den ärofyllda uppgiften att testköra Shepard, en partikelaccelerator som kan lösa hela energiproblemet och rädda världen. Men Shepard krånglar, och frustrationen ombord växer.

Samtidigt predikar en forskare på tv om den potentiella faran, att en sådan stor energikälla kan riva upp rymdhål och släppa loss monster och demoner på Jorden… Någon kanske borde ha lyssnat på honom.

”The Cloverfield Paradox” är den tredje filmen i J.J. Abrams-producerade Cloverfield-universumet, men likt den förra (”10 Cloverfield Lane” från 2016) spelades den in under annan titel och förmodligen utan några franchise-tankar. Det märks rätt uppenbart att varje omnämnande av stationen Cloverfield kommer från radio- och tv-signaler, eller att scenerna på jorden inte riktigt hör ihop med resten av filmen. Det skapar känslan av att ”The Cloverfield Station” egentligen skapades i klipprummet, hoplappad av flera idéer, räddad med omklippta och kompletterande scener. Som ett Frankensteins monster. Den lever, den andas, den står på egna ben men man anar rejäla sprickor i sömmarna.

Att bli omfamnad av Cloverfield-universumet var nog ändå det bästa som kunde hända ”God Particle” – som filmen först hette. Den är i grunden inget annat än en rätt medioker rymdthriller, som följer mallen och faller i alla klyschor. Problemet är bara att vi sett de flesta scener förr, och i bättre utförande. Ridley Scotts ”Alien” är det bäst kända exemplet, och Daniel Espinosas ”Life” det senaste.

Kommer besättningen börja bråka och misstro varann? Har vi en lustigkurre som alltid drar olämpliga skämt? Ska saker sprängas? Någon kanske offrar sig för teamets bästa? Det är inga spoilers – för en van filmtittare är det bara en tidsfråga innan manuset slentrianmässigt bockar av genrens alla måsten. Men visst, det är ett tacksamt koncept, och gillar man klaustrofobisk spänning i rymden då funkar det även den här gången. Främst tack vare Gugu Mbatha-Raw i huvudrollen som Ava Hamilton (ej släkt med förre SVT-chefen…). Ava är inte riktigt den hjältinna som får slåss mot utomjordiska monster, men dock en sympatisk karaktär som ställs mot ett riktigt intressant dilemma. Som det anstår en riktigt bra science fiction-historia kittlar även denna fantasin och får en att fundera över livets stora frågor, ibland kanske för stora att greppa.

Det är knappast originellt, men emellanåt både spännande och otäckt. En fullt godkänd popcornkväll framför tv:n alltså. Men i kommande ”Cloverfield”-filmer vill jag gärna spendera mer tid bland varelserna på Jorden, det verkar helt enkelt lite mer händelserikt. Matt Reeves ”Cloverfield” från 2008 är fortfarande den bästa monsterfilmen i serien, medan ”uppföljarna” än så länge bara tassat runt det riktigt intressanta temat.