En kung gifter bort sin dotter med en jätte. En annan förälskar sig i landets ljuvaste röst, utan att veta vem den tillhör. En barnlös drottning får veta att ett sjömonsters hjärta krävs för att hon ska bli gravid. ”Tale of Tales” hittar sin inspiration i tre 400-åriga italienska fabler och väver samman dem till en av årets mest udda filmer.
”Askungen”, ”Hans och Greta”, ”Törnrösa”, till och med ”Harry Potter” – några av våra mest kända sagor skulle förmodligen inte funnits idag om det inte vore för Giambattista Basile. Italienaren som i början av 1600-talet släppte inte mindre än 50 fantasifulla och mörka berättelser. Sedan dess har de inspirerat sådana som bröderna Grimm, H.C. Andersen och J.R.R. Tolkien. Trots det är Basile hopplöst okänd, även i hemlandet Italien.
Filmen ”Tale of Tales” hoppas återupprätta lite av hans rykte och få ut namnet till en bred, internationell publik, vi får se om det lyckas. Regissören som blåser liv i denna mystiska sagovärld är Matteo Garrone, kanske mest känd för sin hyllade maffiaskildring ”Gomorra”. Resten av teamet går inte heller av för hackor: musiken komponeras av Alexandre Desplat (”The Grand Budapest Hotel”), för fotot står Peter Suschitzky (”Rymdimperiet slår tillbaka”). Scenograferna har jobbat på stora filmer som ”Hugo Cabret”. För en italiensk film ligger ambitionsnivån högt.
Man har också valt att rollsätta med engelsktalande skådespelare, därav Salma Hayek, Toby Jones, Vincent Cassel och John C. Reilly som de fyra kungligheterna. Möjligtvis gör det att fler ser och upptäcker ”Tale of Tales”, men jag önskar nästan att filmen fick vara italiensk fullt ut. Det hade varit mer passande och troligen lite mer spännande att se dessa sagor komma till liv på sitt originalspråk. Behålla mystiken från hemlandet. Engelsktalande fantasy kommer trots allt med lite andra förväntningar och krav, vi har blivit bortskämda med ”Game of Thrones” och ”Sagan om Ringen”. Och tyvärr känns filmen, trots all inblandad talang, ofta billig. Det blir aldrig tillräckligt snyggt, eller fängslande. Inte heller tillräckligt skruvat och magiskt, trots att det är ett coolt stycke film på pappret. Regissören har själv uttalat sig rätt vagt om sina visioner för filmen, som ska kännas jordnära och artificiell på samma gång – man har till exempel jobbat på att omvandla riktiga slott till ”känslan av filmkulisser”. Här finns en del häftiga bilder, samtidigt som andra scener tillåts se ut som tv-produktioner på lågbudget.
Sagorna i sig fångar rätt universella teman, som jakten på efter evig ungdom och strävan efter frihet. Samtidigt späckade med monster, häxkrafter och annat skoj
Barnvänligt är det knappast. Idén är häftig, det får man ge dem: tänk om Shakespeare mötte Monty Python? Blodiga, bisarra händelser i pråliga slottssalar. Garrone ska ha viss cred för att ha gjort en film som inte liknar så mycket annat. Det är milslångt från Disneys färgsprakande ”Alice i Underlandet” och inte heller någon ny, mörk ”Pans labyrint”. Men det är synd egentligen, för trots att han vill ge filmen en annan stil så lyckas han ju inte med det – att hitta sin stil. Och historierna är helt enkelt frustrerande tråkiga. Jag vill ha mer spänning, jag vill ha mer humor. Filmskaparna försöker väva in lite av båda men det funkar inte någonstans. De tre berättelserna saknar också en tillfredsställande payoff. Man väntar förgäves på ett avslut eller budskap som, när filmen tar slut efter två lite för långa timmar, aldrig kommer.
Upplägget är lovande men ”Tale of Tales” blir aldrig mer än en platt saga utan den där lilla gnuttan magi för att förtrolla sin publik.