Filmskaparen M. Night Shyamalan har haft en karriär med lika många överraskningar och vändningar som många av hans filmer. Efter genombrottet med “Sjätte sinnet” var han en av tidiga 2000-talets allra hetaste regissörer. Och efter filmer som “Unbreakable”, “Signs” och “The Village” gjorde han sig ett namn som den store mysteriemannen, där en spännande tvist alltid fanns som ett ess i rockärmen. Efter de två magplasken “The Happening” och “The Last Airbender” verkade det dock bli svårt för Shyamalan att nå någon sorts upprättelse igen. I och med “Split” kändes det dock som att han var med i matchen igen, och att han faktiskt kunde överraska – om han bara var villig.
Det är således med viss osäkerhet man numera går in i en Shyamalan-film. Hans senaste alster “Old” har dock ett minst sagt lockande koncept. Vid en pittoresk semesterort anländer Guy (Gael García Bernal) och Prisca (Vicky Krieps) tillsammans med sina två barn för att se över sitt brokiga förhållande. De får nys av hotellchefen (spelad av svenske Gustaf Hammarsten) om en vacker undangömd strand som bara några få känner till. De lockas av erbjudandet och skjutsas dit tillsammans med några andra från hotellet.
Väl där inser de dock att något inte står riktigt rätt till. En död kropp flyter upp på stranden, barnen åldras i rasande takt och sår läker på bara några sekunder. På blott en halvtimme åldras kroppen ett helt år. Det går heller inte att lämna den mystiska stranden, och semesterparadiset förvandlas snabbt till existentiell mardröm.
Idén, som är baserad på den fransk-schweiziska duon Pierre-Oscar Lévy och Frederick Peeters serieroman “Sandcastle”, är en härligt eggande sådan – och Shyamalan vet precis hur man ska experimentera med den. Under den nervkittlande vistelsen på den uppsnabbade stranden leker han med skräckfyllda scenarion som vad som skulle hända om man har en tumör i kroppen eller vad som sker med någon som är gravid på stranden. Shyamalan utforskar på lika delar groteska som tankeväckande sätt vad som kan hända med en kropp som inte lyder efter vår vanliga uppfattning av åldrande.
Tyvärr lider “Old” även av Shyamalans svagare sidor som filmskapare. Dialogen är stundtals plågsamt usel och med en personregi som verkar vara bortom all kontroll får annars eminenta skådespelare som Bernal och Krieps scenerna att kännas som en misslyckad tagning av en filmskolestudent. Tankarna förs direkt till regissörens älskvärda hatobjekt “The Happening” och är det någon film ur Shyamalans katalog man kan jämföra “Old” med så är det den.
“Old” är fylld av djärva idéer som spårar utom kontroll, spastiska kameraåkningar och tonmässiga svängningar. Likt “The Happening” är det löjeväckande, men på ett underhållande sätt. Det är klassiskt Shyamalanskt – på både gott och ont. En surrealistisk sommarflirt där ens egen åldersnoja är det som tar mest stryk.