”22 Jump Street” är mån om att snabbt försäkra tittarna om att de inte kommer att få se någonting nytt. I en tidig scen förklarar en överordnad för de älskvärda och odugliga civilsnutarna Schmidt och Jenko att deras nya uppdrag – att infiltrera knarkhandlare på college – har möjliggjorts av framgången med det förra, och att ledningen nu vill se exakt samma sak en gång till. Den enda skillnaden är att man pumpat in dubbelt så mycket pengar i polismanövern, underförstått uppföljaren, som sist det begav sig. Man har ”Carte Blanche” (blank check, odefinierat värde) i budgeten, något som Jenko feltolkar som att den australiensiska stjärnskådespelerskan Cate Blanchett på något sätt är inräknad i operationens kostnad.
Genom att på detta skämtsamma sätt visa att självmedvetenheten är hög vad gäller det futtiga i att försöka reproducera en succé utan nya idéer vill manusförfattare och producenter svära sig fria från alla tänkbara invändningar om upprepning från kritiker och publik.
Och visst, Jonah Hill och Channing Tatums kemi borde vara tillräckligt stark för ännu en imbecill, drumlig och pubertal hyllning till ”buddy cop”-genren, om Ice Cube är lika arg som vanligt och filmen så där skamlöst självsäker och oborstat charmig som ettan så duger det fint med mer av samma. Vi försöker faktiskt inte omdefiniera filmkonsten här.
Fast då måste ”22 Jump Street” givetvis vara ännu roligare, eller i alla fall minst lika rolig som sin föregångare. Annars är ju hela företaget direkt meningslöst. Och tråkigt nog fungerar ”22 Jump Street” mer än något annat som en påminnelse om vad som var kul med den första filmen. Några skratt här och där kan knappast mäta sig med de anfall av andnöd och akut käkförlamning som jag fick erfara under Schmidt och Jenkos knarkrus i första filmen, när jag på ren svenska garvade läppen av mig. I linje med löftet om att storyn i ”22 Jump Street” ska vara identisk med ettan upprepar man just den scenen här, fast på ett betydligt tråkigare sätt.
I sin strävan efter att göra det lätt för sig har manusförfattarna på detta sätt gjort det väldigt svårt för sig. Samma sorts replikskiften, återanvända situationer, så gott som hela tiden väntar jag, förgäves, på att nivån ska nå upp till forna höjder.
Är Ice Cube i gammal god skitförbannad form då? Jovars, han får dessutom synas en del utöver de scener där hans koleriske poliskapten vrålar förolämpningar åt sina underordnade i kontorsmiljö. Men även här är det långt mellan skratten och motsvarigheten till enkla men i sammanhanget briljanta repliker som ”You cherub-looking motherfucker” (till Jonah Hills karaktär när denne i första filmen ger sken av att vara en kvinnokarl) lyser med sin frånvaro.
Kvar som trumf finns bara bromance-relationen mellan huvudkaraktärerna, som denna gång utmanas av en blonderad, muskelpumpad sportfåne som aspirerar på att vara Jenkos tvillingsjäl. En hundögd Jonah Hill får vältra sig i sorgliga montage, och den ansatta kärleken mellan Schmidt och Jenko är lätt att tro på och känna för.
De vill ju bara kramas, Hill och Tatum, och det faktum att filmen inte störtdyker trots att det komiska materialet är så pass snålt tilltaget säger mycket om hur bra de fungerar ihop framför kameran. Jag spekulerar nu i att de hade det betydligt roligare på filminspelningen än vad undertecknad hade framför duken, ja, det är en vild gissning.