Scott Beck och Bryan Woods (“A Quiet Place”) står bakom äventyrsrullen “65” med både manus och regi den här gången. Adam Driver kämpar mot dinosaurier och asteroider i en sci-fi värld som visar sig vara jorden för 65 miljoner år sedan. Kan man inte gissa det redan genom filmtiteln, dyker en text upp efter några minuter som informerar oss om detta. En klipsk idé med slentrianmässigt utförande, som dock bjuder på många spänningsmoment för den lättskrämda.
För att ta det från början; för 65 miljoner år fanns det högteknologiska civilisationer runt om i vårt universum. På en av planeterna bor Mills (Driver) med sin familj, som består av hans fru och sjukliga dotter. För att ha råd med behandling åt henne måste han iväg på en tvåårig rymdexpedition (den förhistoriska civilisationen har alltså privatiserad sjukvård enligt amerikansk modell). Med sig får han ett hologram av dottern som han ofta tittar på.
Under rymdfärden blir skeppet bombarderat av ett oväntat asteroidfält, som gör att det skadas och Mills tvingas nödlanda på närmaste planet. Alla passagerare dör förutom Mills – och en liten tjej i ungefär samma ålder som hans dotter. Hon heter Koa (Ariana Greenblatt) men de kan inte kommunicera med varandra förutom med enkla tecken eftersom hon pratar ett annat språk.
Här hade en bra mycket mer dynamisk relation kunnat skapas mellan de båda, men istället följer en rätt så slätstruken samvaro enligt upptrampade berättarfotspår (hon påminner om hans dotter, hon tröstas, de räddar varandra ur kniviga situationer och lär sig samarbeta, hon mjukar upp hans vresiga person). Filmen drivs istället framåt av händelserna, farorna på vägen, som må vara repetitiva men överraskande nog för att ge goda skrämselmoment filmen igenom.
De båda överlevarna måste nämligen lämna skeppet och ta sig upp till en bergstopp dit räddningskapseln har slungats som kan ta dem därifrån. Farorna på vägen består av “Jurassic Park”-liknande situationer med skräckinjagande dinosaurier, kvicksand, märkliga insekter, samt en enorm asteroid som lyser upp himlen och närmar sig jorden med rasande fart.
Scenografin är stundtals både imponerade och fantasieggande. Överraskningarna kan bestå av Mills i en mörk grottöppning, vi vet att någonting är där men ser det inte förrän han tar fram en manick som läser av inte bara honom utan en stor dinosaurieliknande kontur alldeles intill…
Driver själv är vältränad och ser helt rätt ut för sin hjälteroll, men den är dessvärre ganska intetsägande och han känns mest irriterad när han grymtande och frustande tar sig igenom det farofyllda landskapet. Filmens behållning är överraskningarna, skrämseleffekterna som håller oss alerta. Underhållning för stunden.
“65” må inte vara på samma nivå som “A Quiet Place” men den har många visuellt mäktiga sekvenser och överraskningarna håller uppmärksamheten. En perfekt helgrulle för en enkel och kravlös biokväll.