Våld, droger och rock’n’roll

Jagger + Scorsese kan låta som en udda kombo men i själva verket är det ju ett drömteam om man ska göra en TV-serie om 1970-talets musikscen. Med Jaggers gedigna erfarenhet och Scorseses förmåga att leverera hårdkokt, ofiltrerat karaktärsdrama. Musikscenen, då som nu, är dessutom ökänd för sin kliva-över-lik-mentalitet vilket medför synnerligen osympatiska rollfigurer, något Scorsese alltid varit ett proffs på att styra i rätt riktning.

Sedan har vi Bobby Cannavale, denna fantastiska karaktärsskådis vars meriter sträcker sig från “Sex and the City” (Samanthas ragg med “funky-tasting cum”) till i fjol när han dök upp i både “Ant-Man” och “Spy”. Här får han äntligen det spelutrymme han förtjänar som uppfuckade skivbolagsbossen Richie. Mellan ett omtumlande dråp och ett spirituellt uppvaknande efter nära-döden-upplevelse så är det en del pretentiösa scener som många andra skådespelare inte lyckats komma undan med men Cannavle bär rollen med bravur.

Men han har en toppensemble som stöd. Lyckligtvis har man satsat på talang snarare än stora namn. Det mest bekanta ansiktet är Ray Romano som förvånansvärt nog är bland de bästa i serien och får oss att förlåta alla år med hans sega sitcom. Tacksamt nog har man inte glömt kvinnorna heller. Istället för att helt ignorera dem eftersom männen hade mesta makten på den tiden så har man inkluderat deras kamp. Olivia Wilder är som alltid strålande som Richies fru och Juno Temple fullkomligt lyser som ambitiös assistent.

Det är en färgstark serie som inte lär passa alla smaker men ger man den en chans och lär känna karaktärerna så är det en riktigt matig TV-upplevelse. Både relationer och stora affärer står på spel, livskriser varvas med fester och musik, absurda men vältajmade infall i form av legendariska artister som dyker upp. Scorseses förkärlek till våld, droger och sex lägger sig som ett läcker krydda över produktionen.

Allt är dock inte guld och gröna skogar. Det envisa inkluderandet av kända artister som biroller, främst levande (Alice Cooper) men även nyligen avlidna (David Bowie) blir stundtals lite obekvämt. Vissa avsnitt förmår att bli aningen sega eller tjatiga – ibland känns det som folk inte gör annat än grälar – medan andra ska slänga in precis allt. När Scorsese inte kan hålla sig från sin älskade maffia i slutet av säsongen blir det aningen krystat.

Men det går att leva med. För efter sista avsnittet vill jag se mer. Det är ingen manipulerande cliffhanger vi snackar om men man vill veta vad som ska hända med Richie och dem kring honom. Det är ett spännande gäng vi har att göra med i en spännande bransch. Och en serie där Bobby Cannavelle ninja-sparkar Ray Romano kan aldrig vara dålig.