Se upp, blindstyre, här kommer räddningen

Nästan så långt tillbaka jag kan minnas har Matt Murdock funnits i mitt liv. Inte för att Daredevil var en av mina stora favoriter, snarare tack vare Marvels delade universum. Som ett fan av Marvel är det svårt att undgå någon med hans närvaro och popularitet, och det hjälper förstås att som ung även ha svalt allt i superhjälteväg som gavs ut i Sverige. Det hjälper att det har skrivits en hel del riktigt bra historier med honom. Vilket seriens showrunners (Steven S. DeKnight i första säsongen, som pga schemakrock ersattes av Doug Petrie och Marco Ramirez i den andra) vet att låta sig inspireras av.

Och det är här någonstans ”Daredevil” imponerar mest. 

Jag borde kanske undvika jämförelser med det förra försöket att ge liv till den rödklädde våghalsen, men när samma karaktär används som skolboksexempel både över hur man bör och hur man inte bör genomföra en filmatisering är det lätt hänt. 2003 försökte Mark Steven Johnson trycka in för många ikoniska figurer och scener i samma film, utan att riktigt bry sig om ifall det fungerade. 2015 använder sig DeKnight och hans stab delvis av samma karaktärer, det finns ikoniska stunder som används, men mycket mer naturligt, och inget försöker tvingas in. Det passar naturligt. Det servar såväl fansen som historien, passar den som har koll och den som är ny.

Det görs tydligt redan under första avsnittets första tio minuter, där vi under tre olika scener får se minuterna efter olyckan som tog unge Matt Murdocks syn, får se ett exempel på hans så viktiga katolska sida, och får se honom spöka skiten ur ett gäng skurkar. Tre scener som effektivt presenterar Murdock, sätter tonen för serien, och dessutom också berättar att fansen inte behöver vara oroliga, skaparna vet vad de håller på med. De har koll och kontroll. Det är enkelt, kanske aningen övertydligt, men väldigt snyggt.

Snyggt är också hur ”Daredevil” vävs in i Marvels cinematiska universum. Stadsdelen Hell’s Kitchen är en oerhört viktig miljö för serietidningen, för karaktären, det är däremot i dag en helt annan typ av stadsdel än den nedgångna plats, den kriminella grogrund, som syns i förlagans berättelser. Detta är löst genom att använda slaget om New York, det vill säga den stora slutfighten i ”Avengers”. Vi får ett Hell’s Kitchen som var välmående och hippt, men som led svårt av attacken, som såg kriminaliteten leva upp och frodas, och drog Hell’s Kitchen tillbaka till mörkret. Det är i den här miljön som Matt Murdock och hans bäste vän Foggy Nelson, båda uppvuxna i området, bestämmer sig för att starta upp sin egen advokatbyrå. Det är här Murdock bestämmer sig för att använda förmågorna som olyckan gav honom, och träningen han gått igenom sedan dess, för att hjälpa till när lagen inte längre räcker.

Charlie Cox (”Stardust”, ”Boardwalk Empire”) är ett riktigt bra på att skildra det dilemmat. Inte nödvändigtvis ett givet val utseendemässigt, han rimmar inte helt hundra med min bild av Matt Murdock, men när det gäller att kämpa med de inre demonerna, att gestalta ångesten, att leva ut den med nävarna, är han perfekt. Det är genomgående svårt att klaga på skådespelarna. Elden Hensons (”The Mighty Ducks”, ”The Hunger Games: Mockingjay”) passar inte heller min bild av Foggy men lyckas bygga en trogen karaktär som jag på många sätt gillar mer, och känner är intressantare, än originalet. ”True Bloods” Deborah Ann Woll är en härlig, självsäker, Karen Page som (vilket blir tydligare i några fina scener i andra säsongen) vägrar låta sig trampas på. Ben Urich, en annan av Daredevils klassiskt förtrogna karaktärer, spelas av Vondie Curtis-Hall. Jag vill bara ha mer Vondie Curtis-Hall i mitt liv.

Fast de krymper bredvid Vincent D’Onofrios gestaltning av Wilson Fisk, i serietidningarna även känd som Kingpin, och Daredevils stora plågoande. Den första säsongens stora skurk är en brutal och hänsynslös man, som vill bygga upp Hell’s Kitchen igen. Liksom Daredevil vill han rädda sin stad men med andra metoder. D’Onofrio må sakna den enorma kroppshydda som karaktären i sitt ursprung är känd för, men det tar han igen flera gånger om med sin blotta närvaro, med sin obekväma återhållsamhet som döljer någonting obehagligt. Någonting oerhört otäckt. Med väl valda stunder av brutal våldsamhet. Vincent D’Onofrio är magnifik.

Andra säsongen introducerar bland annat ett par (för fans) välbekanta karaktärer; Elektra och The Punisher. Den förstnämnda är Matt Murdocks gamla flamma, som återvänder in i hans liv och ställer till det på fler än ett sätt, och spelas med en mörkt effektiv elegans av Elodie Yung (”The Girl with the Dragon Tattoo”). Hon imponerar. Den sistnämnda är The Punisher, Marvels stora anti-hjälte. Bakom aliaset gömmer sig Frank Castle, före detta militär med tragiskt förflutet som tar ut sin hämnd med dödligt våld på skurkar. Jon Bernthal, känd från “The Walking Dead”, gör honom till ett ostoppbart vapen med kuslig precision, en nästan övernaturlig kraft som helt uppenbart bara är en vanlig människa. Castle har dykt upp på film flera gånger tidigare men aldrig så trovärdig, och trogen förlagan, eller så här bra.

Jag nämner våld. ”Daredevil” går längre än någon annan serie (eller film) i Marvels cinematiska universum hittills har vågat göra (gällande både våldet och andra typer av jävligheter människor kan tänkas göra mot varandra), och den som tyckte första säsongen var för brutal lär bli besviken på säsong 2. Allting trappas upp. Slagsmålen är inte alltid de snyggast koreograferade, det medges, men alltid effektiva och ofta riktigt snyggt filmade. Precis som resten av serien. 

Och jo, jag tycker ”Daredevil” överlag är en visuellt tilltalande tv-serie. Mörkt och snyggt foto. Med staden New York ständigt närvarande, i bakgrunden och runtomkring, precis som sig bör hos Marvel. Och en förbaskat snygg förtextsekvens.

Det här låter som full pott i betygsskalan? Nja, inte direkt. Det märks att serien är gjord för Netflix, gjord för att pumpas ut i ett sjok istället för nytt avsnitt varje vecka, och jag tycker att den åtminstone bitvis lider strukturella problem av det. Det finns även andra, lite större, problem, som jag inte riktigt kan skaka av mig, men heller inte kan prata om ut att spoila, så ni får helt enkelt lita på mitt ord. Jag skulle aldrig ljuga för er. Lovar.

Men det är invändningar som tar bort väldigt lite från helheten, och ”Daredevil” tillhör i vilket fallet bästa Marvel kläckt ur sig i tv-serieväg (den allra bästa ända till Jessica Jones gjorde entré). Marvel och Netflix har tillsammans skapat en trogen filmatisering, som du kan uppskatta både som gammalt fan och nytillkommen tittare, som tillför något i dagens tv-klimat, och det är en imponerande bedrift.