Filmen är baserad på legenden om kung Arthurs systerson sir Gawains möte med den gröne riddaren. Mycket mer varken bör, eller egentligen kan sägas om handlingen, som är i tunnaste laget. David Lowery (”A Ghost Story”, 2017) har både skrivit manuset och står för regin. Han har här gjort en film som bjuder på det bästa, men också det sämsta inom filmskapande. ”The Green Knight” är ett sensuellt potpurri av medeltida moralkakor, riddarromantik och provocerande funderingar. Filmen hänför stilistiskt, men gör det tyvärr på bekostnad av äkta substans.
Filmen är från 11 år, vilket innebär att 7-åringar får gå och se den på bio. Varken 7- eller 11-åringar ska se den på bio. Jag tog med mig mina barn, 11 och 12 år och det borde jag inte ha gjort. Inte så att de kommer få några större men efter upplevelsen, fast de lär heller aldrig riktigt förlåta mig. Detta ”riddaräventyr”, som jag sålde in filmen som, var enligt dem en plågsamt lång, extremt händelsefattig och stundvis smått obehaglig stund i biografen. Men även mitt unga, och i övrigt ordentligt besvikna sällskap, medgav att filmen var välgjord och riktigt vacker. Framförallt var gammel-Groot rätt häftig.
Själv var jag inledningsvis helt betagen. Och jag kände mig trygg i förhoppningen om att detta skulle komma att bli exakt så bra som jag trodde efter att ha sett trailern. Filmen är omisskännligt bedårande till sin yta, och Dev Patel som Dawain är riktigt bra. Han har en svår roll, men övertygar starkt även när mycket annat inte gör det. Jag hade gärna velat se honom interagera med fler och mer ingående, framförallt med hans kärleksintresse Essel, spelad av Alicia Vikander. Hon är är som alltid sevärd och spottar trovärdigt ur sig till och med de mest tveksamma replikerna. Om det är något som river i mig, förutom bristen på tempo, så är det bristen på speltid för henne. Det finns även andra intressanta karaktärer, men få är i slutändan särskilt minnesvärda.
Jag tycker att idén är god, och premissen känns länge lovande. Tyvärr lever manuset inte alls upp till samma nivå. Dramaturgin är obefintlig, och det som händer hänger inte riktigt ihop. Det blir mer som ett illa lagt pussel vars bitar på sina håll tvingats samman. Viss dialog är dessutom otroligt högtravande, och den symboliktunga jargongen, samt de många metaforerna blir tröttsamma i längden. Det är dessutom ett stort problem att man i ett manus med en oengagerande plot inte lyckas leverera karaktärer för åskådarna att känna med.
Samtidigt finns ju den där tveklöst hypnotiska intensiteten i bilderna, liksom i musiken som ledsagar dem. Det är som att titta på, eller drömma om rörliga renässansmålningar, och jag kan inte värja mig för deras skönhet. Ljuset faller exakt i alla vinklar, sköljer över de dova färgerna och perfekt iscensatta miljöerna, som kameran fångar med mästerlig skärpa. Och även om jag under tiden och i efterhand är besviken på upplevelsen som helhet, kan jag inte sluta tänka på det jag ändå sett.
”The Green Knight” är en konstnärlig film, på gott och på ont. Den har mängder av kvaliteter, men den är också extremt seg. En film som tar tid och vågar dröja sig kvar, ska göra det med löfte om att den spenderade tiden i slutändan kommer vara värd det. Den är inte det här. Inte helt. Slutet är förhastat, tvetydigt och föga tillfredställande. Filmen hade med mer omsorg av karaktärerna, bättre driv och mindre transportsträckor, kunnat bli otroligt bra. Nu blev det istället som det blev, mest yta och tvivelaktigt, tomt innehåll.